Tanten i tunneln

Under Liljeholmsbron. Hon har stått lutad mot väggen flera gånger när jag cyklat förbi. Precis när man passerar henne så spottar hon. Hon byter inte ställning eller försöker träffa, bara spottar.

I går när jag cyklade hem vid middagstid stannade jag till. "Hör du, vi känner inte varandra men jag blir ledsen när jag ser dig här. Jag önskar att du ska få lindring. Att du en dag känner att du inte måste stå här och spotta längre." Tanten stod kvar med sänkt huvud, rörde sig inte. Jag fortsatte cykla och grinade hela vägen hem. Det är för sorgligt att man ska behöva stå ensam i dunkla tunnlar och spotta.