måndag, november 06, 2006

Vem vill köpa vad om vem?

Jag fick ingen intervju med Malcolm G i januari trots mitt ”flattering email” så hur ska jag då finansiera (och rättfärdiga!) min så hett önskade New York-resa? Jag är ju tyvärr inte SÅ intresserad av att intervjua kändisar. Men Gladwells assistent ser ju väldigt söt ut. Kanske man kunde koncentrera sig på att skriva fina porträtt på folk i framstående människors närhet.
Fast VEMS närhet?
1993 satt jag på en diner och läste DN någonstans på Upper East Side. Då var det en blond äldre välklädd dam med päls som satt vid bordet bredvid och såg på min tidning. Vi började prata. Hon hade flyttat till New York på femtiotalet och försörjt sig hela livet som servitris. Nu var hon pensionär och levde ensam i en liten lägenhet i kvarteret. Hon verkade lite skör och värdig och hade amerikansk accent på svenskan. När jag gick därifrån kändes det som jag hade mött mig själv i ett möjligt framtida scenario.

5 Comments:

Blogger ondskan said...

Och började du därefter seriöst överväga att flytta hem? När jag bestämde mig för att lämna Paris var det bl a med tanke på en viss typ av parissvenskar, som stannat kvar, och inte längre riktigt hörde hemma någonstans. Det kändes som om drömmen försvunnit men de ville inte riktigt svika den utan var kvar som något slags rester. En danserska som inte längre kunde dansa bland annat. Och de blir någonstans väldigt sköra.

11/06/2006 12:18:00 em  
Blogger Morelli said...

Nja, hon gav mig inte såna känlor egentligen. Snarare en känsla av tidens flyktighet och att livet släpper ned oss på platser där vi efter bästa förmåga måste försöka skapa mening åt oss själva.Jag har ingenting emot att driva runt och vara ingen särskild, i alla fall inte på platser som NY. tragiskt är det väl när man klamrar sig fast vid drömmar som inte funkar längre

11/06/2006 12:25:00 em  
Blogger ondskan said...

Det var väl det som skilde dem åt: vissa var bara negationen av den dröm som inte funkade längre. Andra var inte sorgliga alls.

11/06/2006 02:37:00 em  
Anonymous Kannemo said...

Kommer du ihåg vårt hysteriska luciatåg på baren julen -92? Det är sällan jag skrattat så mycket som när Pelle säger: It´s a Swedish tradition till den svarta damen som undrar vad vi håller på med. Jomenvisst, KKK är en hitills okänd svensk tradition som poppar upp strax före jul varje år...
Hälsningar Karin Folkelind

11/07/2006 12:45:00 em  
Blogger Morelli said...

ja hej karin! vad kul att höra från dig! jag tror jag snart måste ner i källaren och leta fram bilderna, vi gick ner för 8:e avenyn och med våra vita särkar och killarna med sina hemmagjorda vita strutar skrämde ju slag på folk.

11/07/2006 12:54:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home




Copyright © Jenny Morelli 2007. Alla rättigheter förbehållna.