Ett försök att piska unga barnlösa kvinnor med stark kulturell identitet

Torsdagmorgon. Ska snart köra Ville till mormor och jobba. Jag hittade det här förordet till en lång deppig graviddikt från 1993. Tänkte att det kanske var dags att publicera förordet i alla fall. Har uppdaterat den lite.

Vad vet du egentligen om dig själv och din plats på jorden? Du som inte om natten sover med ett öppet öra och väntar på att höra mörka röster som kan skada? Du som inte vet vad ordet ”värna” betyder? Vad vet du om livet, du som fortfarande sitter på en arbetsplats och mailar tips på kulturevenemang och GI-metoder till din arbetskompis? Uppfostrad till man? Goda karriärsmöjligheter? Du tror att du inte alls är som din egen mor? Du tror att du lyckats skapa dig själv? Sorry, men även du kommer att nöja dig med ett radhus eller en liten snygg villa i Bromma. Även du kommer att börja dyrka ditt borgerliga hem och konsumera rätt saker. Plastlampan från Designtorget? Stolen från Room? Jag kan redan höra din röst. Du gnäller när din man kommer hem med standardmjölk istället för lättmjölk. Men nu? Du ojar dig över att det är ”läskigt att föda”? Jag säger: att föda är ingenting. Titta där sitter Schylla och bläddrar i Mama medan de tre ungarna klättrar i soffan bakom henne. Och se där är barnlösa Charybdis som varken blev mamma eller lyckades i arbetslivet.

Det strömmar ett underligt språk från det svarta hålet mellan dina egna ben. Ta gärna avstånd från min text, men ett säger jag dig: evolutionen kan du inte undkomma. Du virvlar i den.