Misslyckad frukost

En gång förr länge sedan åt vi en frukost utan att bråka När jag vaknar säger jag till Martin: "hur ska den här morgonen bli behaglig?" Den goda viljan är alltså stark...till att börja med Vi läser DN (varför är det ingen text i tidningen längre- det är ju bara onödigt stora foton på var och varannan sida?) och dricker kaffe. Tio över sju ber jag Martin att väcka Ville. Olle har ätit, Martin har ätit. Jag och Alice sitter fortfarande och äter frukost. Martin låtsas inte höra. När jag frågar igen svarar han att det är bättre att låta ville sova en stund till. Jag undrar när Martin tycker att Ville ska vakna." kvart i åtta kanske? då kan ju du se till att han är klar att gå åtta!" Jag blir irriterad- kan inte Ville få tid på sig som alla andra- Vem är Martin att inte vilja väcka honom? Martin smäller igen dörren och går in i vardagrummet Nåväl- tjugo över ca kommer Ville insläntrande i köket. Jag gör te och mackor till honom. Sedan hör jag hur Alice låter snäsig och otrevlig och ville säger "måste du låta så där?" Då blir jag skitarg på Alice-säger till och med "håll käften" vilket jag skäms för. Alice blir först tyst, sedan rusar hon ut och skriker "jag hatar det när du bara skäller på mig- ville lät otrevlig först" Alice smäller igen sin sovrumsdörr Jag smäller igen köksdörren och sitter i lugn och ro med Ville. Han är rätt opåverkad av alla utbrott. Martin säger att det alltid är otrevlig stämning vid frukosten. Ja ha, så lösningen är att inte väcka Ville? Då är det bättre att vi inte bor tillsammans överhuvudtaget säger jag. Inte vet jag vem som var dum först, säger jag till Alice. Om du bara hade väckt Ville när jag bad dig så hade jag kanske haft lite högre tröskel när jag hörde Alice fräsa till ville, säger jag till Martin. Nu finns det alltså ingen god vilja kvar. Alice går till skolan. Martin tar Olle till dagis. Givetvis är tre par fingervantar borta. Jag kör Ville till skolan med min cykel. Nu ska han vara med sin pappa hela veckan...och jag ska jobba.