fredag, mars 10, 2006

Högstatus o Lågstatus

När tex Ingmar Bergman eller Woody Allen blir intervjuade i teve och sitter och är ödmjuka och pratar om livet så tänker jag att så där ödmjuk och klok vill jag också vara: helt rätt ingmar! Go for it woody! Problemet är bara att man inte kommer någon vart med ödmjukhet: Det är SEN man ska vara ödmjuk: först ska man vara ett arsle. För tio år sedan hade jag hög status. Om jag stod i ett sällskap med exempelvis kulturjournalister så lyssnade de på mig och var nyfikna på mina tankar etc. Men så sjönk min hype och NU när jag faktiskt HAR något vettigt att säga: tror ni någon av dessa mediamänniskor som jag stöter ihop exempelvis på Riche i går kväll är det minsta intresserade av mig som person? Helt uttryckslösa och tomma ansikten. Och jag vet att dessa personer- om de skulle läsa något gott om mig på en kultursida i morgon- skulle förändra sitt beteende helt- och det äcklar verkligen mig- det är faktiskt nästan så att jag inte VILL utmärka mig och se deras insmickrande leenden igen. Susan Sarandon kom in på dinern jag jobbade en gång och käkade frukost med sin lille son. Hela stället lyste upp: alla andra gäster började bete sig supertrevligt mot mig och jag fick massa glada leenden och dricks. Vad fan är det med folk?

6 Comments:

Blogger Space babe said...

Jag avskyr verkligen såna människor. Det finns så gott om dem i mediabranschen.

Plus rövslickeriet uppåt på cheferna. Det värsta är att ibland kommer jag på mig själv med att bemöda mig mer om att verka intresserad av chefer eller folk med högre status. Eller t o m faktiskt vara det. Usch.

3/10/2006 10:56:00 fm  
Blogger Ana said...

Jag vet precis vad du snackar om Jenny. Jag hatar beteendet såååå mycket. Har fått för mig att det är typiskt stockholmskt. Men kanske är det bara typiskt framgångsrikt? Men å andra sidan suger ju livet om man endast slickar röv. Their loss! Ana

3/10/2006 11:16:00 fm  
Blogger Carin said...

Det där är så intressant. Jag jobbade som runner på en kortfilm jag skrivit (en runner är typ en springsjas (hur stavas det egentligen), alltså längst ner i hierarkin) och det var en enorm skillnad på hur de som visste att jag också skrivit manuset och de som inte visste att jag skrivit manuset behandlade mig. Och ju längre ner i hierarkin man kom ju större var skillnaden. Det är otäckt. Och intressant. Det enda man kan göra är att se till att bli framgångsrik och sen bryta mönstret själv.

3/10/2006 11:47:00 fm  
Blogger Morelli said...

Jo fast problemet är ju att när man har hög status så ser man inte fenomenet längre...susan sarandon eller kungen eller bergman eller vem man nu vill lever ju alltid i en vänlig och intresserad värld...

3/10/2006 11:54:00 fm  
Blogger Carin said...

Jo, men om VI som en gång sett det en dag blir kungar och drottningar så kan vi ge akt på att inte behandla folk olika beroende på var i hierarkin de står. Lyssna på folk, se dem, och inte döma ut nån pga ålder, ställning osv.

zulgh på er!

3/10/2006 04:52:00 em  
Blogger Sara Berlekom said...

Reflektioner

Påminner mig om när jag gick på konstskola och sökte konsthögskolor. Det märktes tydligt att en del av ens klasskompisar tappade intresset när jag inte kom in på någon konsthögskola .

3/10/2006 06:18:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home




Copyright © Jenny Morelli 2007. Alla rättigheter förbehållna.