Högstatus o Lågstatus

När tex Ingmar Bergman eller Woody Allen blir intervjuade i teve och sitter och är ödmjuka och pratar om livet så tänker jag att så där ödmjuk och klok vill jag också vara: helt rätt ingmar! Go for it woody! Problemet är bara att man inte kommer någon vart med ödmjukhet: Det är SEN man ska vara ödmjuk: först ska man vara ett arsle. För tio år sedan hade jag hög status. Om jag stod i ett sällskap med exempelvis kulturjournalister så lyssnade de på mig och var nyfikna på mina tankar etc. Men så sjönk min hype och NU när jag faktiskt HAR något vettigt att säga: tror ni någon av dessa mediamänniskor som jag stöter ihop exempelvis på Riche i går kväll är det minsta intresserade av mig som person? Helt uttryckslösa och tomma ansikten. Och jag vet att dessa personer- om de skulle läsa något gott om mig på en kultursida i morgon- skulle förändra sitt beteende helt- och det äcklar verkligen mig- det är faktiskt nästan så att jag inte VILL utmärka mig och se deras insmickrande leenden igen. Susan Sarandon kom in på dinern jag jobbade en gång och käkade frukost med sin lille son. Hela stället lyste upp: alla andra gäster började bete sig supertrevligt mot mig och jag fick massa glada leenden och dricks. Vad fan är det med folk?