Weird shit happens

Jag hoppade på tunnelbanan i Tallkrogen i går. Det var vid femsnåret på eftermiddagen, rätt tomt i vagnen men i båset bredvid mig satt en kvinna i fyrtiofemårsålder med ljuslila Foppa tofflor och långt blont hår. Jag tuggade tuggummi och ringde i mobilen för att försöka få tag i en kille på mitt jobb. Precis när jag satt mig såg jag i ögonvrån att kvinnan med Foppatofflor grimaserade och gjorde överdrivna tugga tuggummi-grimaser åt mig. Okej, tänkte jag, sen tänkte jag på annat och fortsatta ringa. Vid nästa station kommer det in en kortvuxen svarthårig man med svarta byxor och slår sig ned framför mig. Jag sitter fortfarande och pratar i mobilen. Han stirrar rakt på mig och smeker sig själv på låret. Jag spänner ögonen i honom argt. Han forsätter att stirra ohämmat och smeka sig på låret. Jag försöker prata med 118 118 men tappar koncentrationen helt. Det här har ju inte hänt på tjugo år. Jag blir galen, han släpper inte taget med blicken! Han gör små kyssrörelser med munnen. Jag håller handen för luren och säger argt: Vad i helvete håller du på med gubbe? Men han reagerar inte! "Vad fan är det för fel i huvet på dig. Are you sick, stop staring for gods sake!". Nu lägger sig kvinnan med Foppatofflor i. "Kom över hit, karln är helt dum i huvudet!" Varvid jag, fortfarande i kontakt med 118 118, flyttar mig över till henne och börjar diskutera karlns problem. Han sitter kvar som om ingenting har hänt. Helt skamlöst. Och vi fortsätter diskutera hans beteende, tryggt i hop på andra sidan gången. Några unga tjejer sitter precis bakom oss och de säger "bra gjort" till mig. Efter en stund reser sig karln och går. Kvinnan med Foppatofflor är sedan min bästa kompis hela vägen till Slussen. Hon berättar att sådant här händer henne jämt. Hon kan inte ens köpa en gurka utan att det står någon äcklig karl och flåsar i närheten. Stackars dig, säger jag.