En får inga ro te äte, kärringa var blek, barna skrek

Jag vet. Ni är förstås nyfikna på hur jag klarade mig bland alla högdjur på Moderna museet middagen i går. Svaret är att jag klarade mig fint. Det var en stor och påkostad middag, många sponsorers namn nämndes i olika tal, amerikaner var där, journalister var där, konstnärer var där. Okej mat även om jag anar att Mathimlen hade knorrat över den lite för kalla laxen osv. Gott vin. Namnet på vinet nämndes i ett tal så jag anar att det var dyrt. Karin Mamma Andersson var tjusig i svart urringad klänning med paljetter eller möjligtvis pärlor i barmen och hon hade lockat håret med locktång (precis som min fostersyster Susanne Dufvenberg brukade göra i min barndom). Karin Mamma höll tal på svenska. Lars Nittve skojade och bullrade på engelska i sitt tal. Det var en slags formell bröllopskänsla över middagen. Jag hängde en stund med min gamla kompis poeten Thomas Tidholm - han kände inte heller så många där och han har- jämte Lars Norén- skrivit i katalogen. Vid mitt bord satt Paulina, presschefen på Moderna, några konstnärer, några journalister och så trebarnspappan och Imperiet-killen Christian Falk. Han hade en Niki de Saint Phalle tatuering på magen som han visade för mig och han lovade att jag skulle få fota och blogga den. Han skickade till och med ett mms till min mobil men det har inte dykt upp ännu. Falk är - precis som jag - lomhörd. Men han gillade inte alls "It is all gone Pete Tong" . Han berättade att han får 1 miljon per år för sina Aktuellt och Rapport jinglar. Nu ska han snart öppna fik på Verkstadsgatan vid Hornstull. Jag föreslog att han skulle anställa några känslomässigt begåvade fruntimmer som barristor. Men han var inne på helt andra tankar och tänkte sig en yngre och hippare servis-personal. Vi feströkare gick sedan ut och bommade cigg av svartklädda Anna från Storåkers Mc Cann som varit med och gjort reklamkampanjen. Det var mysigt att röka. Alla var finklädda. Till och med de tafatta konstnärerna hade kostym. Jag själv hade jeans, en blommig fröken söt blus och höga svarta dojjor. Halv tolv fick det räcka - jag cyklade hemåt i maklig takt och åt en macka med Kalles randiga karviar vid diskbänken, fråga mig inte varför. Många av de andra gästerna gick till baren på Grand för att fortsätta festen. I dag är det vernissage. Men jag vill se Karin Mammas tavlor i lugn och ro och tänker gå dit en dag i sommar när allt har blivit öde och tyst. Älskar titlarna på hennes tavlor: "Minnesluckorna öppnas alltid från söder" eller "En får inga ro te äte, kärringa var blek, barna skrek" som på engelska bli "No Peace to Eat, the Hag Was Pale, the Children Wailed" Undrar vem av de rika amerikanerna jag hälsade på i går som äger den för övrigt...