Storm i mitt hjärta

Såg filmen "Storm" och är deeply impressed. Se den på stor duk - jag tror att den tjänar på det, man måste bli lite fysiskt omtumlad och chockad av musiken och effekterna för att ta in det känslomässiga budskapet. Så är det med action. Först en snyting, sedan kan man grina lite.

Den började med en läskig scen med Eva Röse, sen kom en skum speakover som presentrerade vår protagonist spelad av Ericsson, journalist på Nöjesguiden, en riktig glidare. Först var filmen läskig och actionbetonad, sedan blev den jättesorglig!!! Syrran på skolgården, lillebrorsan i grottan, brillorna, rådjuret som blev helt igen. Jag grät och grät. En riktig film! Höga ambitioner och ett klassiskt tema. Hej Mårlind!

Bilden föreställer Jonas Karlsson, Eric Ericsson och Eva Röse på någon slags Lara Croft strand på Kuba i Erikssons inre eller vad man ska säga. Det handlar om att bli hel (förstås) och att orka minnas den man var för att kunna...älska...ja..ja..hitta kvinnan och gräva upp gamla lik. Men det funkar!

Om jag ska säga någonting kritiskt om filmen så är det att den är något för övertydlig på sina ställen- bad guy/good woman temat och den lilla stålboxen och att Eric Ericsson egentligen är en alldeles för juste och härlig snubbe för att spela den ytliga "bad guy" han ska föreställa i början av filmen..Så fort man ser honom tänker man ju på den härliga killen, "jocke, för faan", den han spelar i "De drabbade". Filmen hade tjänat ännu mer på att sympatin inte ligger helt hos honom redan från början. Men nu såhär innan läggdags: toppenrulle!

Andra bloggar om: Storm, Måns Mårlind, Eric Ericsson, bra manus, film