Bobby på sjöns botten

Döda barn flyter i vatten, döda familjer hittas i låsta containrar som färdats över jorden, Bobbysar hittas på sjöars botten, adoptivbarn tvingas slicka upp sitt eget kiss. Rubrikerna på kvällstidningarnas nätupplagor vittnar ofta om en verklighet som jag inte står ut med. Jag blir galen när jag läser sådant och ibland när jag skriver så dyker dessa barn upp i texten. MEN problemet är att det aldrig blir några bra texter. Det blir moralism. Det blir: här sitter en välmående sentimental människa i ett hörn av världen och påpekar duktigt att det finns barn som dör i Nordkorea just nu. Eller i Växjö. Eller i Nigeria. Jag tror inte på Gud och det finns ingen mening med livet annat än den vi själva skapar. Människoliv är i sig inte värda något. Ett barn som föds är ett stycke kött. Det är vi som tar upp barnet som ger det värdighet och liv. Det föds ungar i parti och minut världen över. Många av dem har inget värde. Det är vi som bär dem som skapar värde. För en poet som är troende är det enkelt; då ska poesin vara till tröst. Då finns det ju en mening med allt som sker. Då ska poetens röst bära när alla andra har rasat ihop. Men vem ska tröstas i Bobbys fall? Är det hans röst där på sjöns botten som jag ska skriva? Häromnatten gick jag ensam hem från Street. Det tog fyrtiofem minuter och det var vackert och vitt och alldeles folktomt och då kom de döda barnen över mig. Jag försökte tänka på alla oss som inte hamnar på löpsedlarna. Att vi är så många.