Vad morfar sa till mormor

I sorg och nöd en blomma röd upplyste mörka natten Den ledde mig från villsam stig till källans klara vatten Den blomman röd så stark, så spröd stenbräckan lik, bröt marken trots allt och gav sin friska sav till liv åt murkna barken Det var så länge sedan nu men blomman röd, var du och samma blomma spirar än ur jordens grus som då, för länge sen Det sägs i min familj att morfar skrev den här dikten till mormor på ålderns höst. Jag hoppas att det är så men är inte helt säker. Det sägs en hel del i min familj. Jag läste den högt en gång på Tre Backar. Då skockade det sig i strupen. Den haltar i rytmen, särskilt i sista raden tycker jag, men det gör inget. Andra bloggar om: dikter, kärlek, mormor, morfar