Me shoot no one

Tänk vad lätt man plattar till mig. Hur lätt man kan få mig att känna mig som Valerie Solana när hon närmar sig Warhol i tron att hon är jämlik. (Jag tänker på scenen i "I shot Andy Warhol" när hon stryker längst med väggarna i Factory och vill inleda ett samarbete med den framgångsrike Warhol) Jag har stor respekt för den här mannen X och hans tänkande och det har jag delgivit honom två gånger, en gång via mail och en gång via brev. I brevet bifogade jag ett reportage och frågade honom hur jag ska göra för att jobba för honom. Detta gör mig inte till en groupie. Jag har inget personligt intresse av honom, men hans skrivande inspirerar mig och jag vill också vara del av det han står för. Jag försöker på mitt sätt dra mitt strå till stacken. Men på seminariet för vilket han var moderator så ville jag växla några ord med honom efteråt. Och då visar han med all önskvärd tydlighet att jag inte är en jämbördig samtalspartner. Att mitt inlägg inte betyder något. Så jag går därifrån och undrar följande: om den som jag anser vara en av vårt lands stora demokrater inte tycker att han och jag är jämlika utan viftar bort mig och får mig att känna mig påflugen. Vad i hela fridens namn ska jag tro på då? Men jag skjuter inga Warhols, jag gör det jag alltid har gjort, jag drar mig undan och försöker skapa ett uns värdighet åt mig själv. Vilken fighter jag är! Andra bloggar om: demokrati, åskådardemokrati, valerie solana, i shot andy warhol,