Kvinnor och frimärken

I boken Mitt liv med Dostojevskij skriver Fjodors fru Anna Dostojevskaja sin levnadsberättelse och som namnet antyder är det livet med den berömda maken som står i fokus. Anna framstår som en tidig bloggare: rättframt och generöst inviger hon oss i hennes och Fjodors vardagliga bekymmer. Hon beskriver styvfamiljsproblematik, gräl, dispyter och trångmål. Fjodors sjukliga svartsjuka verkar asjobbig. Han blev helt galen om hon hade kul med yngre män till exempel. Det fanns en slags kvinnor i Ryssland som kallades Nihilistflickor. Dessa kunde Fjodor inte fördra. ”Deras förnekande av all kvinnlighet, deras ovårdade yttre och affekterat grova ton tyckte han var motbjudande, och hos mig satte han värde just på de motsatta egenskaperna” Fast hon framstår inte som ett mähä och det verkar som om Fjodor ser henne som sin intellektuella jämlike. Deras samliv framstår som rätt modernt. Vid middagsbordet var det till exempel förbjudet att tala om saker ovanför barnens huvud: alla skulle ha en chans att delta i samtalet. En sak de bråkade om: Fjodor förnekade att kvinnor hade uthållighet och sa att de inte kunde sträva envist och långvarigt mot ett uppsatt mål. Han tog frimärken som exempel. Män som börjar samla frimärken, de samlar och samlar systematiskt och envetet och överger aldrig sitt frimärkssamlande. En kvinna däremot: hon grips av en brinnande önskan att börja samla, köper ett praktfyllt album, tråkar ut alla släktingar och vänner med att tigga till sig frimärken, gör av en massa pengar på att köpa dem, men sedan slocknar henns önskan. Det praktfulla albumet ligger bara och skräpar! Anna blev arg och för att bevisa att han hade fel började hon samla frimärken. Vilket hon envist och uthålligt höll på med hela livet.