Film bäst utan skådiselit

Farväl Falkenberg: Stämningsfull, bra foto och bra musik. Finstämd och sorglig men lite för lång. "NU slutar den", "NU slutar den" satt både syrran och jag och tänkte. Några gick faktiskt. Helt klart en dramaturgisk nödlösning att ha med ett självmord och lekarna med pistoler och gevär (något måste ju hända i filmen när man gör film, eller hur? Vad ska vi hitta på? Jag vet! Vi leker med pistoler! Vi låter någon dö!)

Rödhåriga killen med tokskägg var toppen. De andra var också bra mer eller mindre. Koppärriga farsan som satt och rökte vid bordet var fin. Skönt att det bara var killar med i filmen. Vi slapp flickvänsberättelserna mao. (Så varför var det massa tjejer med i eftertexterna?)

Framförallt bevisar filmen något som vi alla redan vet innerst inne- svensk film blir bäst om man INTE blandar in den svenska skådiseliten. Men bra manus behövs fortfarande. Saker och ting måste hända/stå på spel. Hoppas verkligen att den kan inspirera fler att göra filmer om sina egna liv. Heja!