gå i modd och möta främlingar

I går mötte jag E som är kompis med min gamla kompis V som jag inte träffar längre. Jag och Martin och Olle var på Kulturhuset, i rum för barn en sväng mitt på dagen. (gå inte dit vid tre på eftermiddagen sa U som jobbar där. För mycket trötta barn o föräldrar.Det skriks och gapas) Jag kände inte igen E först.Vi har inte träffats så många gånger. Hon har bytt hårfärg. Hon har en son i min sons ålder och har bott utomlands rätt mycket. Nu är hon här med sin familj. Och DIREKT började hon prata om viktiga saker dvs, vad man ska göra med sitt liv, vad det är att bli vuxen, om man styr livet eller om man bara hänger med...Ställde allvarliga frågor och jag försökte ge allvarliga svar. Hörde mig själv säga att jag var så trött för några år sedan "på att vandra genom andra människor för att bli hel....som om de vore landskap man använder sig av för att utvecklas själv..." Roligt var det att möta en främling som vill tala allvar. Varför är de så få? Tycker inte ALLA att det är roligare att prata om det som ligger nära? Är det bara konstnärer, neurotiker och människor i kris som gillar det? Den kommer nog från början från Lord Nevermore... Den tanken om landskap.. Jag gillade den boken fast jag minns den inte. Absorberade den. Nu kommer den upp i smält och bearbetad form när jag minst anar det. Så är det med bra saker. Att gå är bra, benen rör sig fram och tillbaka, att gå är nog det roligaste jag vet. Att cykla är också okej. Att cykla är nästan roligare än att gå. Att springa är också kul. Fast det sliter så på senor och muskler och ben. En stor gul labrador nosar på min hand i skogen bredvid sjön där jag går. Jag blir omgången av några UNGA KVINNOR som går JÄTTESNABBT. Slow down young ladies... Att gå genom vintern är bra..sedan blir det bra att gå genom våren... Detta är att åldras...att det är nog i sig...att gå i modd och bli glad när en gul labrador nosar på ens hand.