Om kvinnans livslängd och livsuppgift II

Ja, ja. Jag vet vad somliga av er säger. Man lever för kärleken, ja. Och för barnen. Barnen som eventuellt kan bli ledsna när mödrar dör. Men till er vill jag säga: Ni själva har inget att förlora på att slippa de mångåriga umbärandena det innebär att vara mor. Det gäller bara att ha ett rejält nätverk som kan ta över när man försvinner och att inte knyta de små till sig för hårt. Det räcker med att vara lite lagom opersonligt trevlig så där ni vet. Men en del tänkare menar att de uttjänta föderskornas egentliga funktion är att upplysa de yngre om vad som gäller. Detta för att mänskligheten därigenom ska bli lite klokare som kollektiv och därigenom kunna föröka sig ännu bättre. Men kvinnan sviker oss oftast där. Istället för att berätta historier så konsumerar hon historier. Hur ofta sitter hon inte till bänks med sina jämnåriga och gapskrattar åt unga hannars verklighetsbeskrivningar? Hur ofta ligger hon inte och suger i sig ungdomarnas världsbilder, genom romaner och populärmusik och annat? Men nu kommer det bli ändring. Biologin och Kulturen, som på varsitt håll känt till problemet länge, har lierat sig ovanför våra huvuden. Och de har slagit fast att endast honor som klarar av att berätta korta kärnfulla historier får leva länge. Resten kommer naturen ta hand om vid klimakteriet. Andra bloggar om: humor, barn, kärlek, historier, biologi, kultur, klimakteriet,