mycket tystnad och vitt runt helst

Jag skulle vilja säga några saker i följande ämne
att vara poet är en läggning mer än ett yrkesval
det är något med våra hjärnor
och det skulle säkert gå att mäta
(varför inte i antal L-receptorer i framloben?)
vi komprimerar och esteticerar för att få plats
med det i världen
och i oss själva
som vi tycker är värt
att nämna

t.e.x
livets korthet
förgängligheten
jobbiga känslor
härliga känslor
trivialiteter
hur ljus faller
kärlek
eller något annat
Att skriva romaner är otänkbart- poeter kan inte tänka sig något tråkigare
Handling måste konstrueras, personer måste gestaltas och transportsträckor måste kläs med ord
Det springs uppför och nedför trappor, det gås in i rum, öppnas kylskåp och plockas fram frukt och mjölkpaket, telefonsamtal måste ringas och så vidare. Nej tack, sådant är inget för en poet.

vi är lite lata
vi gillar inte för många ord
det som kan komprimeras ska komprimeras
När det väl är skrivet är det borta
Inga dikter som jag har skrivit finns kvar i min hjärna
det är som förnimmelser bara…minnen av en förlorad värld
Jag älskar en dikt av en amerikan som skrivit en dikt om när han var ute och körde bil med sin brorsa och inget särskilt händer och jag älskar en annan dikt av en annan amerikan som beskriver hur han en gång för länge sedan mött en kvinnas blick i en spegel på en fest.
Jag gillar när gunnar björling skriver "och att du".
När tranströmer nämner glömskans universitet
när ntozake shange skriver "get it and feel good".
en del poeter ingår i kanon.
det gör dem inte till bättre eller sämre- det innebär att de ingår i kanon
det behöver inte vara just dem jag letar efter när jag letar efter dikter
(för det gör en poet : letar efter dikter: på tunnelbanan framförallt men även i dagstidningar och magasin)
jag vill ju ha vänner- döda och levande, helst döda och långt borta faktiskt.
Det finns poeter som är väldigt mycket inuti sina egna huvuden och tillverkar satser
som beskriver tillstånd- de kan hur teoretiska och belästa som helst men inuti dem blir jag klaustrofobisk och vill ut, jag känner oftast inte igen mig
Sedan finns det poeter som sitter på bergsknallar och ser ut över världen och beskriver hur vinterljus faller på en liten krum tall, kanske i samband med något personligt- typ "strax ska jag gå hem och koka korv"
I dem känner jag igen mig mer
Fast de är inte så vanliga här
I mitt land behövs det bara en handfull poeter
Det finns ett par stolar på den lilla scenens upplysta mitt
Där sitter några sedan länge
och runt dem svärmar det nya begåvningar
som brukar bytas ut
ungefär vartannat år
Utländska poeter som lever i diktaturer hyllas i mitt land-
här finns det ingen som fängslar poeter- de som inte får plats
i mitten tystnar på egen hand förr eller senare.
sedan: icke att förglömma: de smarta poeterna!
De som är "song & dance" människor.
De skriver musik och sångtexter och blir ibland rika.
En sådan skulle man ha varit!
Fast helst Arvo Pärt.
Det ska nämligen vara mycket tystnad och vitt runt.