Stängt för säsong

Jag är golv av gamla tiljor Jag är öppen dörr genom vilken solglimt Jag är tomma sammetsstolen Jag är dike för orkester Jag är nedrasad ridå Jag är öde Jag är knirr En gång var pjäser här: tragedier mest men ”med komiska inslag” som det stod på dörrn En kvinna var det jämt här Hon spelade samma roll om och om igen fantisera vara kär ligga med Det kom inhyrda skådespelare och kvinnan sa sig älska dem alla Hon grät och hade sig när de försvunnit ut i ridån Men lika glad blev hon när en ny äntrade scen Hon såg aldrig någon skillnad på dem, tossan Det blev så småningom tradigt fler och fler stolar stod tomma sist var bara kvinnan kvar hon öppna dörren och gick hon med då blev det lättnad Jag är golv av gamla tiljor Jag är öppen dörr genom vilken solglimt (skriven kring sekelskiftet precis innan jag träffade mannen i mitt liv kan tilläggas, man måste städa ur ordentligt och bli riktigt tom. Jag minns att en redaktör/poet Joar Tiberg på Ordfront tog in den..(snygg kille..klicka får ni se....det tyckte han själv också vad jag minns) Han kunde inte låta bli att påpeka att den är lite för Gunnar Björlingsk för hans smak...Fast jag är inte en tom teater längre...jag vet inte vad jag är.... ) Ville drar Olle i parken. Olle har haft klubban i mun sedan klockan elva. Nu är hon halv ett...väl spenderad krona kanske man kan säga... Ville plåtar mig vid samma tidpunkt dvs 12.30