fredag, mars 31, 2006

Rys på armen

Läste recensionen av Pauline Wolffs nya bok "Vi är luftens drottning" som Maria Schottenius skrev om i DN i morse Jag blev helt lycklig av den, fick nästan rys på armen. Hur ofta händer det? DN Kultur? Rys på armen? Första kaptitlet finns att läsa här. Har inte läst hennes debutbok men träffade henne en gång på ett bröllop där det var cirkusartister med. Hon gick på författarskola i Göteborg då tror jag. Heja heja! Andra bloggar om: , , ,

torsdag, mars 30, 2006

Michael Moore och jag

Jag brukar ju i bland blogga om att jag bara blir snyggare med åren- men trodde aldrig att jag skulle kunna säga det samma om Michael Moore. Men är det verkligen han? Han ser ju helt sned ut. Förresten gillar jag "bild google" det verkar vara mindre censurerat på något sätt...googlar man på tex "feet" eller "nose" kan man hitta massa underligt härligt subversiva sajter. Hur och var jag hittade denna eventuella Michael Moore tänker jag dock inte berätta. Andra bloggar om: , , ,

onsdag, mars 29, 2006

Bönsallad och stark snygg jobbig film

Stora kokta vita och njurformade bönor med massor av persilja, citron, olivolja, lite buljong, salt och peppar. Korv ska inhandlas (chorizo) och kanske folköl. Svärmor Carin är här. Om en timme ungefär sitter hon och Olle och jag till bords. Alice och Martin är på Stortorget i Gamla stan och frossar i Stadmissionens bakverksbuffé för 75 kronor. Jag såg nästan klart "Lady Vengeance" i går. Jag fattade inte att jag kunde somna mitt i de våldsamma slutscenerna men det kunde jag alltså. Den var väldigt snygg, stark och jobbig. Återkommer. Nu ska jag trängas med stockholmarna på röda linjen söderut. Andra bloggar om: , , ,

tisdag, mars 28, 2006

Heja Expressen

Roligt att Expressen ( 27/3/06) dammsuger bloggosfären efter fräscht gratismaterial. Läs hela listan här. Andra bloggar om: ,

Våren har kommit!

Salto sobrius har hittat våren i Fisksätra och noterar att det inte är för att sanden kryper upp ur snön som snödrivorna är sandiga. Andra bloggar om: ,

arg på kritiker eller mig själv eller nåt...

Dom som skriver allra mest passionerat om döden är de första att springa från byn när pesten kommer Dom som skriver bäst och mest om erotiska äventyr är de klenaste av älskare själva Fröding, den gamle skalden, var en jävel på att skriva vackert om kärlek men fick inte mycket själv har det hört sägas Dom som hela tiden refererar till litteraturhistorien är de med störst okunskap De viftar med praktfulla åror men deras skrala små båtar står stilla Men dom som egentligen strävar efter att inte skriva alls de har definitivt begripit: Vi är mitt i evigheten- här tiger vi still Andra bloggar om: , , , , ,

måndag, mars 27, 2006

Bloggar i krig

Jag har härmat Deep ed och placerat min blogg i Aspudden på bloggkartan.se Och det är ju oerhört användbart med en bloggkarta om det blir krig o undantagstillstånd och ingen litar på medierna längre. Då kan vi alla hitta en lämplig källa lokalt som kan beskriva vad hon eller han upplever på plats. - Bromma brinner, skulle jag då kunna säga då för jag kan se ända till Bromma från fönstret..ja egentligen ännu längre....hur långt jag se..återkommer...DN- skrapan, Nockeby? Nu måste jag hitta föda Andra bloggar om: , , , ,

söndag, mars 26, 2006

Power point med wahlbeck

Peter Wahlbeck & Mikael Reuter. PowerPoint show 60% Garv, 20% mys, 15% fniss, 5% chock! På fredag med Martin. Yes! Återkommer förstås med en recension. Andra bloggar om: , , ,

fredag, mars 24, 2006

Åka tåg

Små små sammanhang är svårare att se än stora. Jag sitter och stirrar framför mig på tåget från Jönköping och försöker tjuvlyssna på mina medpassagerare. Det går inte så bra. Jag får använda ögonen i stället vinklar, färger, tygets struktur. Sverige schvischar förbi utanför fönstret. En kille med en tysk bok sätter sig framför mig: Rolf Dieter Brinkeman "keiner WeiB mehr" Träffar på Kim Andersson i Nässjö station. Sist vi sågs var på 34:e gatan i New York där hon var turist med sin familj och jag med min. Vilket sammanträffande. Hon känner nästan igen mig men blandar ihop mig med Mare Kandre (vilket är en ära- Mare är död men var oändligt mycket mer begåvad än jag.. det där kommer jag återkomma till) och jag märker att jag svansar lite för denna grande dame, säger bland annat att jag "leker journalist" och att jag "odlar mitt storhetsvansinne". "Tönt " säger jag till mig själv efteråt. Andersson tycker i alla fall att jag ska komma förbi Mosebacke någon måndag och det kanske jag gör. Hon är som Gloria i Psychonatus, en riktigt strålande primadonna. Skönhet, stil, begåvning. Hon älskar sin publik. I love it. Andra bloggar om: , , , ,

alla pizzor 29:-

- Kan du göra tjock? säger hungriga gubben med underbett som sitter vid fönstret i restaurangen med fyra bord i pizzerian vid tunnelbanestation i Örnsberg. -Okej, jag göra tjock. Det verkar ha blivit nytändning här. Blommiga dukar, mer folk. Jag byter ut telefonnumret i mobilen till pizzeria Glada Hörnans med det här... tills vidare...

tisdag, mars 21, 2006

murk choklad

För sju år sedan kom han, 4,6 kilo tung och tre veckor för sent. I dag fyller han sju och han har fått nästan allt han önskade sig på listan. I kväll går vi på den italienska restaurangen La Cucina med hans pappa, pappas nya tjej, farfar, mormor, morfar, faster och kusinerna. Ville vet inget ännu. Jag har försagt mig massor av gånger men han verkar inte ha hört. Sorry syrrorna, ni är inte bjudna. Det blir så många som det är. Ni får komma en annan dag.

Crusing 2

Interiör – DAG -Mc Donalds De svänger av med bilen och går in på en McDonald’s som är full med barnfamiljer mest. Gun o lena grimaserar lite. Gun går fram för att beställa, trängs bland ungar i overaller Gun Vad ska du ha? Lena Ähh, jag tror jag tar en el maco meny....ja det blir bra..med cola Gun Okej Lena sätter sig vid ett bord. Gun kommer så småningom med maten. De börjar äta. Gun Och ingen kille har vi med oss i år heller… Lena Nej…ingen kille. Gun Man skulle ha bett någon ställa upp. Lena Ja.. vem som helst skulle ju funka. Gun Man kanske kunde hitta någon som man kunde övertala… Lena Mmm Det kommer en kille sätter sig vid deras bord. Gun och Lena tittar på varandra i samförstånd. Gun uppmuntrar Lena att ta kontakt. Lena vänder sig mot killen. Lena Hej. Jag heter Lena, det här är min syster Gun. Killen Hej. Gun Hej. Gun Killen Robin Lena Jag har en lite underlig fråga till dig. Vi skulle behöva hjälp. Killen Ok. Lena Nu i eftermiddag ska vi till vår gamla mamma. Hon är förtvivlad över att vi inte har man och barn. Gun har precis gjort slut med sin kille som mamma aldrig har träffat. Nu undrar jag om du skulle ha ett par timmar ledigt. Ifall du kunde hänga med oss. Och låtsas vara Guns eller min pojkvän. Killen Äh…Jag vet inte? Lena Jag vet. Det är en jättekonstig fråga. Men om du kände vår familj skulle du fatta. Hon bor tio minuter härifrån. Det skulle ta max en timme en och en halv där. Vi kan pröjsa till och med. Annars kommer morsan bara sitta och grina hela lunchen. Hon är helt besatt av män, tanten. Killen Vaddå, ni skulle betala mig för att följa med på en lunch och inte säga något? Gun Ja. Enkelt va. Du får femhundra spänn. Sen släpper vi av dig var du vill. Killen tittar än på den ena än på den andra kvinnan. Killen Kör till, varför inte. Ni verkar ju lite smått galna. Men det är okej. Jag har inget för mig i eftermiddag. Lena Toppen! Kul! Du har räddat oss. De äter upp och småpratar bland alla barn och clowner.De lämnar restaurangen. I dörren möter de en ensam pappa som bär på en baby. Gun gör ett tecken till Lena som höjer på ögonbrynen. Lena Baby får vi ta nästa år. I fall hon lever då förstås.

måndag, mars 20, 2006

Bloggen är en glaskoffert

Ja ja ja, jag lägger maniskt upp en massa text. Tre inlägg på en halvtimme. Det är som i Om författares ekonomi Fast kofferten är genomskinlig, inte på vinden Nu ska jag tjäna lite pengar

Cruising

En tjock kvinna kör och en smal kvinna sitter bredvid i en bil. De har radion på. Den spelar musik. De är tysta och lyssnar. Plötsligt pekar Gun, den tjocka, på någon där framme. Gun Kolla ta mig fan om det inte är Björn Borg som går där. Lena Var var, han som kommer springande mot oss? DUNS. De har kört på personen. De kör vidare. Stänger av musiken. Tysta. Neutrala. Lena Hur har det gått med hans affärer? Underkläder och väskor var det väl Gun Jag tror han stängde butiken mitt i stan för ett tag sedan. Jag vet inte. Däremot har han Börje Salming, ishockeykillen som säljer underkläder, en reklam nu för trosor som är märklig. Det står något om skitbilligt eller nåt sånt där i annonsen- funkar inte med "trosor" och "skitbilligt". Lena Jag vet. Jag har också sett den. De är tysta en stund. Lena Jag undrar om vi får kassler i rommertorpfgryta med kapris och grädde. Hon älskar att laga det. Jag tycker kassler är ofräscht. Gun Jag vet. Man får alltid det. Eller strömming med tomat och dill Lena Usch. Jag vet. Kan vi inte svänga av vid Mc Donalds där framme och käka något innan.? Gun Jo. det gör vi. Vi har gott om tid.

Tjugonio och morsk

Jag lovade en välklädd ung man att skriva en dikt Den skulle handla om vikten av att döda fadern, det vill säga Ingmar Bergman, för att svensk film återigen stolt skulle rulla genom projektorerna världen över. Men det blev ingen dikt Däremot blev det en stor upplyst skylt uppe på Lincoln Center Cinema där det blinkade: NEW SWEDISH CINEMA och kön utanför ringlade sig långt ned på avenyn Den nya svenska filmen hade kommit! Sverige var återigen en stormakt Ingmar Bergman: ett cineastiskt minne blott. Jag ringde en knarkare och duktig litteratör, för jag tyckte han skulle skriva första manuset "höördu, bergman måste dö, sen kan svensk film blomstra." Men han var både trött och feg, han hade fått kyssa gubbens kappa. "vad ska det vara bra för-han har ju bjudit mig och horace på sin fest" Alltså: Ingen krigare, ingen homo ludens. Tönt. Ajö. Andra bloggar om: , , ,

söndag, mars 19, 2006

De offentliga tystnaderna

"Journalister brukar ju också självcensur. Ibland av rädsla, ibland av taktiska skäl. Man kan bli utvisad annars. Och även i länder med fri press finns tabun och olämpliga ämnen. Man ska lyssna till de offentliga tystnaderna" Ryszard Kapuscinski intervjuad i DN idag

lördag, mars 18, 2006

Skinniga Våldsamma Viggo

A History of Violence av David Cronenberg var så bra att jag vaknade mitt i natten och var tvungen att se klart den( ja, jag somnade mitt i den- trots att den var bra- så trött var jag.) Sexscenen i trappan var strålande eller vad man ska säga utan att låta alltför brutal. Viggo Mortensen är verkligt närvarande och sexig och Cronenberg överraskar som vanligt. När filmen börjar tror man att den ska handla om två bad guys som just ska till att terrorisera en juste familj men den ”justa” familjefadern Viggo har ihjäl dem efter tio minuter. I Cronebergs världar känner jag mig alltid väldigt osäker. Jag undrar om fotografen kan vara nyckeln, mycket centralperspektiv. Peter Suschity heter han och han har fotat Crash, Naked Lunch, Dead Ringers bland annat. Storyn är egentligen väldigt banal: det förflutna hinner alltid ikapp en. Och den är konservativ så till vida att kvinnans kärlek räddar mannen och family values rule. "Ett riktigt westernslut", sa min man. Men ändå verkligen sevärd. ”Bro-ham” kallar Viggos brorsa (William Hurt) Viggo för. Och min egen "bro-ham" ska jag snart se på Stadsteatern. Det ska bli "Babydrama" av Susanne Osten kl två. Min kompis spelar och min bror spelar med i den. Min bror ser jag aldrig för han vill inte ha med sin familj att göra av diverse skäl. Det var min kompis som bad mig komma. Jag ska i alla fall köpa två blombuketter. Och jag vet inte om jag saknar honom längre…fast en gång betydde han väldigt mycket. Jag hade inte kunnat alla Zappatexterna från ”You are what you is –plattan” om det inte var för honom. "she is the old lady from the society pages in a small town somewhere i used to be she run the paper and a bunch of other stuff that didn´t appeal to me" Men som vi alla borde veta om vid det här laget: de enda relationer som räknas är de som bygger på frivillighet. Andra bloggar om: , , , , , ,

fredag, mars 17, 2006

Valet 2006- vem ska bo i hyresrätten?

Jag bor i en hyresrätt som ägs av Stockholmshem. Vad gäller boende så är jag en av Stockholms förlorare: den som har råkade bo i rätt lägenhet vid rätt tidpunkt blev rik - i alla fall på papper. I mitt förra hus ville fastighetsägaren sälja lägenheterna till oss. Jag var för- men mina grannar tyckte det var omoraliskt att värden själv skulle tjäna pengar så det blev inget. Om det hade gått igenom så hade jag köpt en lägenhet för 300 000 kronor som i dag skulle varit värd nästan 2 miljoner. Som det är i dag så har jag svårt att påverka mitt boende: Min familj som består av fem personer skulle behöva en större lägenhet eller ett hus: men det har vi inte råd med. Vi skulle också ha svårt att hosta upp med 15-16 000 för stora nya hyresrätter som ibland dyker upp på bostadsförmedlingens hemsida. Teoretiskt sett så vill jag leva i en stad där det både finns hyresrätter och bostadsrätter: för att jag tror på ett icke-segregerat samhälle och att fattiga och rika ska bo sida vid sida. Men vem ska vara fattig, vem ska bo i hyresrätten? Inte jag helst. För hyresätten har ju inget värde- och den ger mig ingen frihet att välja mitt boende. Men är det då inte mest rättvist att göra bostadsrätter av alla hyresrätter? Så har ju vissa forskare (t.ex Jerker Södelind på KTH) resonerat till exempel i miljonprogramsområden som en metod att bryta den cementerande segregationen där och öka den sociala rörligheten. Så vilket parti gör bostadsrätter av mitt kvarter? Så att jag också blir en vinnare. Eller: vilket parti övertygar mig om att jag INTE är en förlorare, att det är något FINT och praktiskt att bo i hyresätt. You tell me. Andra bloggar om: , , ,

torsdag, mars 16, 2006

Två vinterbilder och en av mormors hundar

Är det Daisy? Mimmi? Asta? Bubblan? Julia? Kenzo? Rosen? Mirre? Gnistan? Mitsy?

Nutq II

Qurb är en fisk men också det arabiska ordet för att komma närmare. Fatima Mernissi är en mästare på att tillaga qurb och att kombinera de rätta kryddorna. Hon påstår att hennes qurb tajín bidragit till hennes yrkesmässiga framgångar eftersom alla hennes kollegor på universitetet gärna delar med sig av sina kunskaper ifall hon bjuder dem på mat. Hon tillagar fisken med färsk koriander, färsk ingefära, vitlök och nypressad olivolja från en bergsstad nära Tanger. Åh, jag vill resa dit. Jag vill äta qurb tajín. Jag gillade den där boken dess brister till trots. Jag gillar henne. I sista kaptitlet försöker hon köpa en kjol i New York och inser att utseendefixeringen är den västerländska kvinnans slöja. Det finns nämligen inga kjolar i hennes storlek. Hon hänvisas till en specialaffär. Hon ser sig omkring i varuhuset och upptäcker att alla kvinnor i hennes egen ålder (typ sextio) ser ut som tonåringar. Sen citerar hon lite snabbt Bourdieu o Naomi Wolf och säger att bekymmer över vikten leder till "sammanbrott i självaktningen och känslan över att vara effektiv". Hon återvänder till Cassablanca och tackar Allah för att han besparar henne "storlek 6 haremets tyranni"

onsdag, mars 15, 2006

Nutq

Snart klar med Fatima Mernissis bok "Shahrazad reser västerut". Den är slängigt kåserisk och ibland märkligt högtravande och dunkelt skriven (eller översatt?) men hon pekar på flera intressanta saker i vår kultur. Hon skriver om sagoberätterskan i tusen och en natt, Shrarazad som hon anser är en kvinnlig förebild. Den ursprungliga Sharazad är enbart intellektuell och det är det mest väsentliga i hennes dragningskraft. Hon överlever inte i kraft av sin sexuella dragningskraft på sin man utan på grund av sin intellektuella färdigheter. Om jag förstår Mernissi rätt så menar hon att den västerländske mannen ända sen Immanuel Kant gjort kropp och bild av den västerländska kvinnan, vilket inte den muslimske mannen har. I muslimska länder får kvinnor och bör kvinnor både vara vackra och smarta. (?) Här i väst får vi visst bara vara det ena eller det andra. Och just därför att den muslimske mannen fortfarande anser att vi kvinnor är så smarta, farliga och snygga så tycker han det är lämpligt att hålla oss i schack inomhus. Muslimska kvinnor bär slöja- men vi bär ett annat ok: vi bär männens bilder av hur vi ska se ut och är minst lika ofria. Så: om den västerländske mannen respekterade oss lite mer så skulle även vi vara inlåsta, eller hur? Lite sköna arabiska uttryck: lawami= glimtar av insikt (som man kan få om man tex umgås med främlingar) hubb=kärlek hawa=erotisk lidelse mushákala=samhörighet ilf=böjelse för att hålla relationen vid liv nutq=kvinnans mäktigaste erotiska vapen: att tänka i ord och hennes förmåga att ta sig in i mannens hjärna genom att välja omsorgsfullt valda uttryck Men det allra mest spännande: min barndoms absoluta favoritsaga "Svanhamnen" finns i den arabiska litteraturen som "Kvinnan med fjäderskruden". Hon kom hon var människa ett tag Sen drog hon nu är det bråttom hem till sjuka olle jalla jalla

horror vacui!

Horror vacui! Läskigt med tomhet, varför tycker "sjuka" människor det? Och varför tycker tex. amerikaner det? Marknaden gillar ju inte heller tomhet. Det som är tomt ska fyllas! Varför anser vi att dagstidningarnas layout är frisk? Bara för att det är ett par centimeter vitt runt längst ut? Den som fyller hela pappret med krumelurer= sicko

Här luktar det man minsann!

Om det är någon som har glömt bort hur män luktar och vill påminnas om det så föreslår jag ett besök på tidskriftsbiblioteket bredvid Stadsbiblioteket på Odengatan. Där sitter det man efter man efter man och läser olika tidningar och tidskrifter. Och inget ont i det. Jag blev bara så full i skratt av lukten.

tisdag, mars 14, 2006

Judisk statsminister- varför inte?

Den svenska regeringen bestämde sig på nittiotalet för att arbeta för kulturell mångfald och mot rasism genom att hålla minnet av förintelsen levande. Fair enough. Man gav ut en bok 1999: "Om detta må ni berätta" som handlar om förintelsen. Man instiftade en ny myndighet "Forum för levande historia" och utnämnde historikern Heléne Lööw till överintendent. Och vad tror ni denna myndighet behöver för att få fortsätta existera? Jo: antisemitism. För utan antisemitism har myndigheten inget existensberättigandet. Så för att bevisa att antisemitismen när som helst kan visa sitt fula tryne även i vårt land så skickar myndigheten med jämna mellanrum ut enkäter som svenskarna ska besvara. Av enkätsvaren gör man rapporter och och pressmeddelanden som förstås hamnar i medierna. I dag till exempel i DN "Var fjärde svensk vill inte ha en jude som statsminister" Här står det bland annat att det finns en tradition av att bagatellisera antisemitism i Sverige och att mytbildningar om judars makt kan bli synnerligen farliga i tider av politisk eller ekonomisk kris... Menar det på allvar att de tror att historien upprepar sig på det sättet? Vilken otroligt naiv historiesyn. Tror de även att en liten misslyckad konstnär med mustach ska ta över vårt land? Folkmord har inte bara med Holocaust att göra- det finns ju en massa moderna exempel på folkmord som pågått o pågår medan vi sitter här och pensionssparar och tänker på annat. Och: Det verkar ju uppenbarligen som om 75 % av svenska folket kan tänka sig en judisk statsminister. Toppen! Har vi inte andra intoleransproblem? Kanske mot muslimer? Kanske mot psyksjuka? Vems verklighet lever dessa statstjänstemän i undrar jag? Inte min. Jag skrev själv ett pressmeddelande om den förra intoleransrapporten när jag jobbade på Ungdomsstyrelsen. Min rubrik var: "Nästan alla unga toleranta" för det visade sig nämligen att 95 % av alla ungdomar var det. I alla fall mot folk från andra länder. Och visste ungdomarna inte innan att det fanns skäl att vara intoleranta så lärde de sig det av Forum för levande historias enkät när de tvingades ta ställning till påståenden som: ”De flesta muslimer är säkert hyggligt folk ”Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam jude” och ”Det är alldeles för många homosexuella i Sverige”. Snacka om kontraproduktiv myndighet. Jag blir galen. Andra bloggar om: , , , , , Se även kritiken framförd av Ulf Bjereld i SVD och Peter Esaiasson i DN

Bobby på sjöns botten

Döda barn flyter i vatten, döda familjer hittas i låsta containrar som färdats över jorden, Bobbysar hittas på sjöars botten, adoptivbarn tvingas slicka upp sitt eget kiss. Rubrikerna på kvällstidningarnas nätupplagor vittnar ofta om en verklighet som jag inte står ut med. Jag blir galen när jag läser sådant och ibland när jag skriver så dyker dessa barn upp i texten. MEN problemet är att det aldrig blir några bra texter. Det blir moralism. Det blir: här sitter en välmående sentimental människa i ett hörn av världen och påpekar duktigt att det finns barn som dör i Nordkorea just nu. Eller i Växjö. Eller i Nigeria. Jag tror inte på Gud och det finns ingen mening med livet annat än den vi själva skapar. Människoliv är i sig inte värda något. Ett barn som föds är ett stycke kött. Det är vi som tar upp barnet som ger det värdighet och liv. Det föds ungar i parti och minut världen över. Många av dem har inget värde. Det är vi som bär dem som skapar värde. För en poet som är troende är det enkelt; då ska poesin vara till tröst. Då finns det ju en mening med allt som sker. Då ska poetens röst bära när alla andra har rasat ihop. Men vem ska tröstas i Bobbys fall? Är det hans röst där på sjöns botten som jag ska skriva? Häromnatten gick jag ensam hem från Street. Det tog fyrtiofem minuter och det var vackert och vitt och alldeles folktomt och då kom de döda barnen över mig. Jag försökte tänka på alla oss som inte hamnar på löpsedlarna. Att vi är så många.

Dansa med spädbarn

Det hela är mycket märkvärdigt Jag sitter ofta på balkongen när barnet har somnat Röker en cigarett och smygkikar på grannarna Deras toupéer hamnar på sniskan när de är ensamma hemma. Jag hade lika gärna kunnat sitta i ett styrelserum med kostym och gestikulerat med min vänsterhand jag hade kunnat veckopendla till Bryssel, kört Chevrolet Caprice eller på något annat socialt accepterat sätt fnaskat. Men nu vakar jag över ett sovande barn. Det är en hedervärd syssla Barnets ansikte är verkligt (Flytta paranteser 1999)

måndag, mars 13, 2006

rena rama poesin

t&s

står för "tits and sand" och är ett hollywooduttryck för sexiga orientaliska filmer.

fredag, mars 10, 2006

Lars Lundkvist, aka Favvo Lars Lundkvist:

Äril: ett gammalt och innerligt ord, för mig befryndat med födelse, strömmingsfiske och tunnbrödsbak, med sagor och spanska sjukan och ett under- en citronfjäril i november. Typiskt Lundkvist att avsluta med ett mirakel i form av en insekt. "Tjuka" var den första diktsamlingen jag läste av honom. Där finns en dikt om en spyfluga som är i samma rum som hans fru: "herregud hon är naken" slutar den dikten om jag inte minns fel. Nu har jag lust att skriva en dikt om att Carin är ensam i huset i Aldeire och skriver långa brev hem som handlar om att mandelblommorna knoppas. Men dikter hinner jag inte med: här ska hämtas barn, inhandlas påsar med chips: i kväll är det final "i Let´s dance". Alice ska rösta på Måns och Maria. Jag ska rösta på Anna och David.

Högstatus o Lågstatus

När tex Ingmar Bergman eller Woody Allen blir intervjuade i teve och sitter och är ödmjuka och pratar om livet så tänker jag att så där ödmjuk och klok vill jag också vara: helt rätt ingmar! Go for it woody! Problemet är bara att man inte kommer någon vart med ödmjukhet: Det är SEN man ska vara ödmjuk: först ska man vara ett arsle. För tio år sedan hade jag hög status. Om jag stod i ett sällskap med exempelvis kulturjournalister så lyssnade de på mig och var nyfikna på mina tankar etc. Men så sjönk min hype och NU när jag faktiskt HAR något vettigt att säga: tror ni någon av dessa mediamänniskor som jag stöter ihop exempelvis på Riche i går kväll är det minsta intresserade av mig som person? Helt uttryckslösa och tomma ansikten. Och jag vet att dessa personer- om de skulle läsa något gott om mig på en kultursida i morgon- skulle förändra sitt beteende helt- och det äcklar verkligen mig- det är faktiskt nästan så att jag inte VILL utmärka mig och se deras insmickrande leenden igen. Susan Sarandon kom in på dinern jag jobbade en gång och käkade frukost med sin lille son. Hela stället lyste upp: alla andra gäster började bete sig supertrevligt mot mig och jag fick massa glada leenden och dricks. Vad fan är det med folk?

torsdag, mars 09, 2006

Skrämmande

Jag sitter näst längst bak i buss 65 Längst bak sitter fyra ungdomar i tidiga tonåren tre tjejer och en kille Hela bussresan hör jag en av tjejerna skratta och skratta och skratta och skratta och skratta och till slut undrar jag vad det är för fel i huvudet på henne för det finns inte den minsta lilla lycka i det skrattet inte heller någon hysterisk ton av undertryckt sexualitet och tonårsvanmakt som också är vanligt utan skrattet är alldeles dött och ihåligt och hon får inte heller något medhåll från sina kompisar utan hennes skratt ekar så ensamt hon blir aldrig befriad Jag hoppar av vid Karl den tolftes torg och passar på att vända mig om. Och då ser jag för första gången vem som fortfarande skrattar och allt blir så sorgligt

Saker jag blir glad av

När dagsljus faller på ett ovanligt sätt och lyser upp oväntade saker ett tak här en skorsten där Husväggars struktur Husväggar När ljus faller på husväggar När färgen på husväggar förändras av ljuset När det åker förbi hyrda minibussar fulla med glada konstskolestuderande ungdomar När det brinner över hustak och fönstergluggar i solnedgången Dorinel Marc, Magnus Bärtås, Elis Eriksson, Felix Gmelin, Natalie Djurberg. Med flera.

Fakta man växte upp med

Man får inte bada inom två timmar efter måltid. Då kan man få kramp. Man får inte äta snö. Då kan man få maskar i magen. Man får inte tvätta håret med tvål. Då torkar det aldrig. Man får inte raka armarna. Då blir man blir som en varulv. Man får inte titta i kors. Då kan ögonen fastna. Man får inte hoppa i lövhögar. Då kan man få polio. Man får inte ljuga. Då kan man få svart prickar på hjärtat. Man får inte vara elak. Då kan det växa ut horn i pannan. Man får inte ha nylonstrumpor på vintern. Då kan de fastna på benen. Man får inte äta sent på dygnet. Då kan man bli tjock. Man får inte skrämma någon. Då kan den personen börja stamma. Man får inte gå ut med blött hår när det är kallt. Då kan man få hjärnhinneinflammation. Man får inte svälja tuggummi/äta vindruvskärnor. Då kan det fastna i blindtarmen. Man får inte bita på naglarna. Då kan de fastna i blindtarmen. Man får inte svälja tuggummi. Då fastnar det i blindtarmen. Man får inte svälja kork. Då följer det med blodet och proppar igen hjärtat. Man får inte läsa i mörker. Då förstör man ögonen. Man får inte ta av sig mössan på vintern. Då kan man bli dum i huvudet. Man får inte leka med tändstickor. Då kan man kissa i sängen. Man får inte äta starkt kryddad mat. Då förstör man magen. Man får inte klia sig i skrevet. Om vinden vänder och tuppen gal kan man aldrig sluta. Man måste borsta håret. Annars måste man raka av allt. Man får inte suga på håret. Då kan det bli hårbollar i magen som aldrig kommer ut. Man måste skölja frukt. Annars får man mask i magen. Man måste klippa håret. Då blir det tjockare och finare. Man måste vara noga med att torka sig i nacken efter ett bad. Annars kan hjärnan bli nedkyld. Man skall inte äta choklad. Då kan man få finnar. Man skall inte ha silverörhängen på sig vid minusgrader. Då fryser de fast i öronen. Man skall akta sig för subliminal information. Annars påverkas man. Man kan lägga en tand i Coca-Cola över natten. Då försvinner den. (Tack till Svidén för sammanställningen!) Fler fakta emottages tacksamt Andra bloggar om: , , ,

onsdag, mars 08, 2006

Människa! Förarga dig icke

Var hemma hos min gamla tysklärare i dag och pratade skolpolitik inför ett jobb jag gör: Han var sig lik. Det var 25 år sedan sist. durch fur gegen ohne uhm....aus bei mit nact zeit von zu...ich habe deutsch in die schule gelernt.....rote weine is fur knaben eine von den besten gaben....MENSCH ergere dich nicht (den är bäst förresten, det sa alltid morfar) Men det är nog Goethe från början: det mesta är Goethe men det bästa är oftast Nietzsche..."ta med dig piskan när du besöker kvinnorna" eller vad sa han Hej då

Vi smörar

Clemens Poellinger SVD: "Minsta gemensamma nämnare för många privatlivsbloggar är att de blir självporträtt. Ofta med illa dolt syfte att framställa sig själv så fördelaktigt som möjligt och sedan inbjuda dem som passerar förbi på nätet att skriva bekräftande kommentarer." Yepp...så är det. Och jag ser faktiskt heller inget fel med det. Kommentera gärna bekräftande nu.

tisdag, mars 07, 2006

vad Dietrich sa till JFK

Hemma med sjuka V- var på Willys och handlade och köpte "Ensam Hemma" som han nu ligger och kollar på i storasysters rum...Det är så vackert ute. Tog en bild av en husvägg och skuggan av ett träd. Hämtade också "the Complete New Yorker" på posten..alla nummer från 1925 fram till nu! Och mycket snart ska jag äntligen få reda på vad det var Marlene Dietrich sa till John F Kennedy när hon lämnade Vita huset efter en natt med honom 1962 (?) Han följde med henne till hissen mitt i natten. Hon klev in. JFK frågade något som hade med hans far att göra, hon hade nämligen haft i hop med med honom också många många år tidigare...och hon svarade.......något supercoolt...som jag inte kan erinra mig.....men snart så ska jag få veta.....återkommer i ärendet..... Andra bloggar om: , , ,

My 8th Avenue Kings- part 5

Skinny George has gone all melancholy and actually become skinny. He is the current night manager at the Penn Bar. He got is name to allow people to tell him and his boss apart. George Melis is XXL but no-one ever calls him Fat George. He does get called Sulky George once in a while because of his temper. But the less obese George is called Skinny George and everyone in the neighborhood knows who you mean. He used to be a furrier and would come here as a guest, but now he’s quit the business. “There’s no money in the trade anymore. And besides, I’m old and tired.”, he says with melancholy eyes. Skinny George was one of the Greeks who came here on special permit in 1962 because he was a skilled fur finisher. Now he works the night shift at the Penn Bar. “Working at the Penn is good for him”, says Sulky George. “He used to be here all night before anyway and spent all of his money. Now he gets a salary and free drinks. And he doesn’t have to get up in the morning and stitch furs. I take care of the drunks in this neighborhood. I assume responsibility, ha ha.” My old workplace The Penn Bar has replaced the Swedish and Finnish barmaids and has a Spanish look these days. When I was working there we even celebrated the Swedish Lucia on December 13th. Everyone dressed up in white robes and white paper cone hats, marching up and down 8th Avenue singing Christmas carols. I remember being stopped by one of the black inhabitants of the flop house next door, the Vigilante Hotel. He thought the KKK had come to town. Then there were poetry nights with all the regulars sipping their Dewars and waters and listened politely to long readings of poetry in Swedish. But the Swedes didn’t stay. The Hispanic cocktail waitresses are young and pretty and they don’t want to talk to me. On the other hand, the bar is full of men who do. Skinny George buys me a drink and I tip the bartender but it doesn’t buy a smile from the girl. Instead she gets up and starts dancing to the juke box. Grupo Niche: “Una aventura”. Skinny George suddenly decides she’s going too far, making too sexy moves, so he leaves the bar and grabs the girl’s shoulder. “Get back behind the bar! Don’t make a disgrace of yourself!” “Are you like a father to the girls?”, I ask him when he returns. “Well, not really, but these Hispanics are just too wild. They can do what they want in their free time, but they have to behave in here. Look at them, they just can’t stand still.” Further down the bar is a green-eyed girl with blondish hair. She’s kissing a tall well-groomed man in a suit, a Greek businessman. Skinny George notices them and whistles. The girl is another employee. She can’t do that! He hurries over and whispers in her ear. She pouts but obeys. Garbage Mike, who came along with me here and is starting to feel his drinks, turns to me in confidence. “Those Hispanics aren’t like you and me. They love to dance, eat, make love – and that’s all. No conversation, like you and me. We’re on another level. We got class!” Mike’s tired now and sways a little. We say goodbye and he goes to get his car. Before leaving, he says, “You know what everything in this world is really about?” “Love, maybe?” “No, kiddo, money. Everything's just about money. Remember that.” The waiters at the Estoril sit at the back of the place eating Veal Parmigiana, breaded veal chops with cheese and tomato sauce. They share the day’s tips, only five bucks each because of the weather. Bangladeshi waiters are hard to get these days. They’re discreet, polite and speak good English. America has a new generation of servants. I ask the waiter Sol why they all have Spanish names even though they’re from Bangladesh. “George gave us our names.” “George named you?” “Yep.” “So what’s your real name?” Sol takes out his wallet and shows me his American Express. It says Abdul Sattar Chowdury. “What about the others?” “Marko’s name is Anwar Islam and Lou’s is Mohammed Alal Hossain.” “Hmm…” Lou’s been in the US for two months, and I ask him why he came. “I taught math and made fifty dollars a week. Then I won the Green Card lottery and came here.” “Are you staying?” “I don’t think so. I make a lot of money, but no, I don’t think so.” “Why not?” “I don’t know, wouldn’t want to raise a family here.” “How much are you making now?” “Fifteen dollars a shift – twelve hours – and tips.” “What’s the tips like?” “Depends, from five to twenty dollars at lunch, twenty or thirty in the evenings.” “How many days a week do you work?” “Five or six. And from three to half past five it’s quiet, we just sit here. And we get good food.” “What’s it like to be a Moslem in the US?” “Oh, there’s endless prejudice about us. TV and the papers make Moslems out to be all terrorists. But what can you do? We’re here to work. That’s it.” Nick the old waiter who started three days ago happens to walk by. “Don’t talk to the riffraff, miss Jenny. You’re much better than them.” And he turns to Sol. “Don’t you see, this is a classy lady! A lady of breeding and poetry. Much too good for you!” Sol shakes his head at me tiredly. “The old man is crazy.” After Nick’s left he says, “He’s too old to be a waiter. He forgets things, and he’s slow.” “How old is he?” “He says he’s eighty-eight.” The atmosphere in the Estoril actually hasn’t been good since Nick started. George watches him constantly and Nick himself has a bossy attitude, not at all as servile and discreet as the Bangladeshi. Neither the boss nor the other waiters like him. It’s only a matter of days before he’ll get fired, says George, who’s waiting for an opportunity to vent his anger at the newcomer. If I want to talk to him I have to do it now. “Have you been a waiter for long?” “Off and on for all of my life, Miss Jenny. Despite my great age I have also participated in courses in political science at Columbia University. But studying costs, so I have to support myself in this demeaning manner.” “The other waiters tell me you’re eighty-eight years old.” “That is correct. Believe it or not!” Nick shows me his driver’s license. He was born in 1910. “So do you think you've got a good job?” “Waiting tables? No, I can't say I do! This is a job for the lower echelons. No one discusses anything here. In restaurants, no one discusses politics or philosophy – just food and money. And how much did we make today? Five dollars! It's awful! The customers are decent enough, I suppose, but the owners are terrible. Tycoons!” Nick makes a face. George snarls from the bar and Nick rushes off, with his back bent. Cowed, but wearing a grim and false smile. He's a proud man who only feigns subordination. And unfortunately he is not a good actor. Nick reminds me of Smerdjakhov, the Karamazovs' wily valet. Nick returns from the bar and sits down with a bottle of water. “But what can you do? Beg for small change on the Upper West Side! I've got to work.” He points at the glass of water. “This is my lunch. All I ever drink. I'll be on Letterman on September 11th to talk about my diet.” “You only drink water?” “Yes, and I eat yogurt and honey that I mix to the right consistency every evening. It's got to be Greek honey – not because I'm Greek but because I've discovered that it's the best kind. Three years ago I used to weigh 350 pounds. I've kept this diet for three years now. It's my invention and my pride. Not being dependent on food. People are like animals if they don't get food. But not me. I have liberated myself from taking pleasure in consuming human nourishment.” “But why are you doing it? To live longer?” “No, this isn't about living longer. I may have a year or two left on Earth. It's more about personal pride in handling a diet that few could master. It's about discipline!” “Don't you miss food?” “Yes, Miss Jenny, I'm only human. Sometimes I miss a cigar or a glass of brandy.” George is the big businessman in the neighborhood. He has a house in Nyack and two well educated children and money in the bank. He started at the bottom and worked himself upward. In an article about New York's immigrants I read that the Greeks who came to America in the 20th century weren't interested in upturning the establishment: they wanted to conform and become part of it. I ask George if this is true for him and he nods with satisfaction. He's happy with the capital he's amassed. “How much are you worth?” “Well, a couple of millions.” “Do you think you will sell the Estoril one day?” “I'm thinking about it. Maybe retire in a while.” “But when they build the Yankee Stadium here in Chelsea, the area will become more attractive. You could make even more money then.” “Nah, that'll take ten years. By then I'll be too old.” “What would you do after retiring?” “Don't know. Either stay here and keep an eye on the businesses, or go to Greece.” “Why not retire now – you've got money enough?” “No, I'd like to make a bit more!” “But what keeps you going? The kids are grown up, you could live well, I mean, soon you'll be dead.” “Yeah, but I'm thinking of building myself a monument with my name on it.” “What kind of monument?” “I don’t know, some kind of temple maybe where people could worship me, ha ha.” “How about doing good instead? You could build a school in Greece or that sort of thing? Go all soft and philanthropic in your old age? Like George Soros?” “George Soros is an asshole! He made his money at currency speculation! That's unethical! Nah, look at Bill Gates, he got rich by making inventions and building an empire, he's good.” “OK, but I was asking what you're gonna do with your money.” “I don’t know.” George clasps his hands behind his head. The conversation amuses him. I have his ear, which is a rare favor and of course a requisite for being here at all. I can tell that everyone in the restaurant is sort of afraid of him. Even his own kids. When George erupts, no one breathes, and everyone constantly adapts to his mood. He beckons at Sol, who arrives lightning-like and takes his order. Soft-shell crabs, fried potatoes, salad with blue cheese dressing, bread and butter. Sol jogs downstairs to the kitchen clutching the slip and returns with salad and bread. George starts eating, a napkin around his neck. Eating makes him tired, afterwards he'll take a nap in his chair by the door. His voice is muted. “So how come you came to America?” “I came here from Germany in 1967 with two empty hands after working on a ship for a few years. A lot of Greeks wanted to come here. We wanted to make money and get a good life.” “What were your plans?” “Get a job, get rich, raise a family. I started out as a waiter. In 1974 I bought this place with borrowed money. It took me years to get out of debt, before I knew it almost thirty years had gone by. So suddenly I'm sixty!” “Ever wonder what your life would have been like back in Greece?” “Oh yeah, I have friends and family there, brothers and sisters, most of them have retired now. They sit under the olive trees, drinking retsina. Pretty good life, peaceful.” “Wouldn't you like that as well? Taking it easy, instead of working 'til you drop?” “Yeah, if I sell, I'll might go to Greece with Garbage Mike and stay for a while. I'll leave my wife here, ha ha.” “But what really keeps you going?” “Money, of course. Wanting my kids to have better lives than I had. And as I said, it took almost thirty years to get out of debt. Time just passed. I've always just been working.” By Jenny Morelli translated by Martin Rundkvist, first published in ETC 1998 (Sweden)

måndag, mars 06, 2006

Obsolete?

Lika bra kanske att ta bort ALLAN LÖÖF 93 som länk Sista bloggen var ju 15 januari....

Storfrämmat

När Virtanen skrivit om bloggen i AB svepte det in en hel hord med läsare här och plötsligt kändes som om hela huset var fullt med främmande vad kan jag erbjuda? ....sju sorters kakor...kokkaffe ...chips.. Med all respekt: lite skönt att de flesta verkar ha rusat vidare...

Familjen är ett svart hål

Sa han inte det? Killen i filmen "Ice Storm" Så sant Alla är osams Ingen gillar någon egentligen, alla är sura och tävlar och är ogina Så är det Och eftersom man nuförtiden tillhör de vuxnas skara (dvs förövare och inte offer) så har man ju totalt ansvar för att alla ska bli sams, alla ska säga justa grejer och vara snälla och nöjda. Skit Andra bloggar om: , , , ,

söndag, mars 05, 2006

Nu

Strax parken med Olle. Täckbyxa, mössa, vante, pulka, kanske varm choklad. För tio år sedan när jag började hänga där: rökande frysande motvillig och nu: tjocka kläder, glad, ful mössa. Tänk att man blev en tönt till slut...Mardrömmar besannas och visar sig vara rätt trevliga Alice kommer hem idag efter en vecka i Skåne, vi ska göra lasagne med getost till middag. Var hos S&S på middag i går och fick bland annat otroligt god ceviche med kräftstjärtar, avocado, koriander, mango-balsamvinäger. Och idag ska Olle på sitt livs första kalas! vi får se om han klarar av att lämna över presenten utan att skrika "min!" Koriander, selleri, sill....

lördag, mars 04, 2006

Valet 2006-Sjunga med änglarna

Läste en bra artikel av Katarina Barrling- Hermansson i Axess Kan inte s och m samarbeta? Där resonerar hon kring hur lika socialdemokrater och moderater är. Hur bägge partierna närmat sig mitten och hur de enskilda riksdagsledamöterna faktiskt respekterar varandras pragmatism: att de INTE sjunger med änglarna.. (Olof Palme sa visst någon gång om Alva Myrdahl att "hon sjunger med änglarna"- dvs har noll koll på verkligheten när hon pratar om politik. Något som uppenbarligen de två största partierna tycker stämmer på en del av de mindre... Andra bloggar om: , , , , , ,

om vad hjärtat är fullt

varsam nu det är så att något har blivit och det är mycket mycket nära och det gör inte ont och är inte farligt och det är en gåva och en stor förundran och en ynnest och ett mirakel och ett litet nytt och du framför har ett ansikte som jag alltid känt och det är av godo allting fast snart kommer det att vara slem vara blod vara groda (vara groda själv också) fast det skrämmer inte och det är ett inre leende det är ett kroppens eget hemliga leendes glädje och man tystnar med orden om detta vara varsam du om vad jag ber är icke lätt att säga det saknas mig inget och svårt är det i fyllnad att hitta den nya tomheten fickorna som fortfarande kan fyllas jag gräver i mullen i den hårda i jorden i askan i gruset spaden sedan hackan sedan fingrarna i jord sedan fyller mun med lakritsrötter med små gråa stenar jag ber om mun och näsa jag ber om öra och hjärta jag ber om hjärta jag ber om ben att rumla med jag ber om ben att rymma med jag ber om ögon att blunda jag ber om ögon jag ber om tunga att vika jag ber om tunga jag ber om skratt och gråt men allra mest jag ber om ljus för himmelriket saknar inte skugga

fredag, mars 03, 2006

Fotokavalkad

En av bilderna föreställer bloggaren som ung (apropå förra inlägget...vi tuperade oss mycket på åttiotalet och använde rejält med smink.....jag hade ätstörningar och tyckte allt var skit) En föreställer min morfar En föreställer en damaskus-bo, tidigt sjuttiotal (inköpt av fotografen bredvid Hotel Afamia, bakom postkontoret i Damaskus 2005) En föreställer en annan avlägsen släkting hittad på ett bokomslag... En ska bort. Vilken?

torsdag, mars 02, 2006

dirty old men

Hela staden är full av blommor fnissiga, tramsiga och flamsiga rör de sig i klungor i tunnelbanor, bussar och varuhus. Och som vanligt vet ungdomen inte om hur bedårande den är Häromdagen åkte en pensionerad gubbe dit: han hade tagit foton i smyg på de skönheter han råkade sitta framför på tunnelbanan i almost dont blame him... fast han kunde väl ha väntat tills det blivit varmare...hur spännande kan det bli så här i smällkalla vintern? Och ingen har kjol.

Godnattsång

Var vill du vara lilla frö? Jag vill till sommarmorgonens varma asfalt Jag vill till ljus genom färgat glas Jag vill till filmjölk och till att de andra sover Jag vill till vakna först och vara vaken Jag vill till barfota och tovig Jag vill till barr och björk Men vad vill du vara lilla frö? Jag vill vara fågel Jag vill vara vind Jag vill vara överallt och ingenstans Jag vill komma bara som en doft över havet Allt det ska du få- men inte än Först måste du leva och bli rynkig Först ska du se de små bli gamla och torra Först ska du se historien skrynkla sig i fler veck än du kan ana Du ska inte vara ledsen över livet Du ska inte redan sörja livet Döden kommer sen Då blir det andra bullar! Men jag vill till helhet och det stora! jag vill inte jobba på databolag! Jag vill inte bestämma över andra! Jag vill inte vara arg på de levande! jag vill vara fågel och ha starka vingar Men lilla frö, du har ju natten att flyga Ja, det är om natten det flygs Där hälsas det på sommarmorgonens varma asfalt Där finns det filmjölk Där sover de andra Där är husets östra gavel solbenådad Där sjunger Pugh Där badar hamstrarna

onsdag, mars 01, 2006

Anka fast i skorsten

Eftersom man inte bara får sno saker hur som helst tänker jag berätta för er om en dikt som jag precis läst när jag satt på tunnelbanan mellan Hornstull och Slussen. Dikten hette HOMOSEXUALITY och den handlar om en anka som kommer neddimpandes och fastnar i skorstenen i sovrummet där poeten är med sin kille. Han lyckas till slut få loss den , slåss med den, öppnar fönstret, släpper ut den och går naken tillbaka till sängen. Poeten heter Henri Cole. Prima dikt. Sedan råkade jag äta lunch med en skallig dam på Ringen, Biggan. Hon åt ensam som jag och hon berättade att hon genomgår strålningsbehandling på SÖS. Vi hade så trevligt. Fast hon sa att hon var håglös och att inget smakade gott. Hoppas jag ser henne igen. Hon hade precis köpt gångstavar och längtade efter våren. Hon gillade min vita mössa med paljetter. Jag gillar gamla..Now: back to work. Andra bloggar om: , , , ,



Copyright © Jenny Morelli 2007. Alla rättigheter förbehållna.