Ung man i nyss inköpta fjädrar

Lust att köpa SLITZ och CAFÈ

Jämställdhet. Det finns som ni vet ett statligt dekret som går ut på att alla ska lära sig att tänka rätt kring denna fråga. Seminarium idag om jämställdhet och media. Noll energi och kontraproduktivt vill jag mena. Det pratas och pratas och pratas om detta år ut och år in. Jag tror banne mig att allt snack cementerar rådande ordning. Varför kan vi inte få prata om ekonomi eller räntan? Läget i landet? Stundande val? Arbetslöshet? Nä, vi måste prata jämställdhet- för det har regeringen bestämt. Man får lust att gå och köpa Café och Slitz på ren trots efteråt (för dessa tidningar är bad guys i sammanhanget, förstås) Vem av cheferna gör bäst intryck? Bortsett då från att de alla satt hopsjunkna och energilösa? Ja, det var ju synd att Jan Scherman sparkade den där vädertjejen, annars gillar jag honom. Amelia Adamo verkar sympatisk men trött och gör i mitt tycke tråkiga tidningar. Tv 3 -Hasse Breitholtz verkar ok och lite "grabbig". SVT´s Christina Jutterström och Peter Örn går bort. Ur deras munnar kom de flesta korrekta plattityderna. Men Sofia Ohlsson Olséns var inte långt efter. Bengt Braun är liksom lustigt gammaldags med slips och fin omegaklocka. På Bonniers skulle man ju kunna göra MASSA nytta kände jag instinktivt, ha ha. Om jag var VD för ett mediahus så skulle jag säga till Rosenbad när de ringer och ber mig medverka på något seminarium om jämställdhet (eller om mångfald, för den delen) - NÄ, vi deltar INTE på sådant. Vi verkställer här, vi snackar inte om det på politiska möten. Don´t waste our time. Det tar bara energi från oss OCH från våra medarbetare" 173 deltagare varav 140 var kvinnor och 33 var män Andra bloggar om: jämställt i bruset, jämställdhet, Bengt Braun, Jan Scherman, Hasse Breitholtz, Amelia Adamo, Christina Jutterström, Peter Örn

På spaning efter bra chefer 1

På spaning efter bra chefer 2

Oktober? Ja han bor på Strandvägen 43

Frotterat mig med filmbranschen

Jag var på filminstitutet. Där presenterades "Svenska filmhösten 2006". Ett kan jag säga: Micke Persbandt, Lia Boysen och Mikael Nykvist fortsätter jobba och beskrivningarna av filmernas handling i häftet som delas ut är - med några få undantag - extremt tråkiga. Det står bland annat: ”En gripande och varm berättelse om….”En dramakomedi, ”tre människoöden vävs samman till en dramatisk berättelse”. Kom igen! Bättre kan ni. Vill ni inte att vi ska gå på film? Tell us something. Höstens rookie heter i alla fall Jesper Ganslandt och hans ”Farväl Falkenberg” ska tävla i Venedig och Torronto. Ser bra ut! Alice Timander debuterar vid 91 års ålder i ”Alice &jag” och filmen verkar ta upp moderskap&karriär&ensamhet&att allt har ett pris (också dålig trailer- ni får skärpa er med era trailers, upphovsmän) Musikalen ”Förortsungar”- där undertecknad faktiskt medverkar som moderat kommunpolitiker- verkar charmig. Och sen var det massa mer filmer men nu måste jag göra annat. Jo just det. Det luktade så mycket cigarrettrök inne på Bio Victor. Kulturmaffian blossar på. Bilden föreställer de två stjärnorna Alice Timander och närmast i randig tröja Jesper Ganslandt. Andra bloggar om: filminstitutet, svenska filmhösten 2006, farväl falkenberg, alice timander

My daughter- the photoshop artist

Rent Lula Rent

Åt goda och prisvärda galettter på Byn med M&U&L. Den franska årgångscidern var dock en aning för opastöriserad för min smak. Stack man näsan i glaset luktade det som något surt klädesplagg som ens barn lekt med på ett underligt ställe och sedan slängt i en möglig källare. Sen bar det vidare via baren på Anglais till sluttampen på Lilith by night där vi tyvärr missade Sara Lundens "Das Fleck" men istället fick ta del av några andra föreställningar. Polskan var väl okej...så mycket kan jag säga. Annars tyckte jag att det var väldigt opersonligt och som om alla följde samma mall. Loj stämning däruppe på K-husets tak - men vilken juste lokal det är! Varken inne eller ute. Men det behövs folk där för att fylla upp. Det pågick någon slags konsert i Kungsan och Hamngatan drällde av kids. Det kom horder av fjortonåriga pojkar rusande i stora gäng längst med Biblioteksgatan och L fick flashback från Öland där hon en gång bott på en gård och sett ett gäng unga grisar i puberteten bete sig exakt på samma sätt. Jag tycker det verkar vara rätt häftigt: tänk att rusa genom stan och skrämma folk bara genom att man springer snabbt och är så många. Varför gör inte tjejer sådant? Det var nästan som en installation. Gråtande kvinnor skulle jag också vilja se horder av. Tusen gråterskor som står på gator och torg. Nej, nu går jag och ser på Sopranos, första avsnittet.

Det ledsna och arga inåtvälvda underlivet

Nära mig bor en snygg, glad, framgångsrik kvinnlig journalist och feminist som vi kan kalla B. Det rätta tänkandet är a och o för henne och varje gång jag försöker skoja med henne i parken så snörper hon på munnen. Möjligtvis kommer det i bland något läte som skulle kunna liknas vid ett litet nervöst skratt.
I hennes ögon är jag nämligen inte något annat än en "politiskt inkorrekt tråkig gammal galning med konservativa värderingar".
Och DETTA retar mig! Enormt!
För egentligen är det ju denna dam som är dogmatikern. Gud nåde den som inte tänker i rätt banor, som tycker fel om porr eller hemhjälp eller konsumtion eller vad det nu är man ska tycka rätt om. Hon kommer snart ut med en bok som vi här kan kalla ”Det ledsna och arga inåtvälvda underlivet” i vilken hon tecknar en samtidsbild över hur svårt det är att få familjeliv, relationer och yrkesliv att gå ihop för dagens kvinna.
–Vad tycker du om titeln? frågade hon häromsistens och då svarade jag sanningsenligt att det är sorgligt att en kvinna fortfarande måste dra till med sådana uppseendeväckande titlar i samma anda som den gamla succén: ”Intåtbuktade underliv som simmar tillsammans” När kan en stackars människa av honkön ge ut en bok som bara heter ”Bok” och fortfarande räkna med en plats i offentligheten? undrade jag.
Då ville B inte veta mer vad jag tyckte.
Annars är uttrycket ”det ledsna och arga inåtvälvda underlivet” rätt intressant för det är något av det värsta människor med inåtvälvda underliv kan tänka sig att bli kallade. Jag tror det vid något tillfälle till och med har använts om mig. Då parerade jag med samma epitet och den som sa det först, blev väldigt arg.
Och förresten så kommer förlagen aldrig att ge ut böcker av människor som verkligen har ”ledsna och arga inåtbuktade underliv”. Och det är kanske synd.

Wow vilken fin recension

Lånar den gärna när du läst den syrran

Och nu: Engelkes i Vitabergen

Sverker börjar vakna i mig

Hej IF! Hej Cykelringen! Min cykel blev stulen i mitten av juli och tack vare min försäkring hos IF kunde jag kvittera ut en ny cykel på Cykelringen förra veckan. Jag tänkte redan då i mitt stilla sinne: varför MÅSTE jag köpa cykel på Cykelringen. Alla cyklar jag hittills köpt därifrån rostar ju ihop på nolltid. Borde inte IF låta mig välja? Jag kanske ville lägga 4000:- på en Skeppshult i stället till exempel. Ett märke som inte Cykelringen saluför och som inte rostar ihop lika snabbt. Nåväl, jag var i grunden glad och tacksam att jag skulle få ersättning och hade inte lust att bråka om detta utan gick till Cykelringen på Hornsgatan och köpte en ny damcykel. En ”Svalan” för 2400 kronor. Med barnstol och lampor och lås och allt gick det på 4100:-. Jag betalade 1100:- . Resten betalade IF mot rekvisition. Cykelringen monterar ihop cyklar mot betalning (595:-) och det lät som väl spenderade pengar eftersom jag inte har den tid det kan ta att montera själv och jag vet av tidigare erfarenhet hur arg man kan bli innan man får ihop sin produkt. Dessutom har jag väldig respekt för cykelbarnstolar, tänk till exempel om man monterar fel. Lika bra att proffs gör det, tänkte jag. På lördagen den 19 juli hämtade jag sålunda min nya cykel och for hem. Två dagar senare, på måndagen den 21 hämtade jag min minsta son på dagis med cykel och körde sedan till Ica för att handla. Barnstolen satt vingligt och konstigt. Jag skruvade ett tag på skruvarna men tänkte ändå ”det så klart att de vet vad de gör och satt på den rätt” Vi handlade, vi for hem. Inget hände. Inga barn for i marken. Men dagen efter tog jag cykeln till Cykelringen på Renstiernasgata för att få dem att sänka sadeln något och då anmärkte jag på den skeva barnstolen. Killen i affären där såg genast att den var felmonterad och såg till att den skruvades på rätt. I går kväll när jag cyklade från stan märkte jag att den lilla plastbubblan på framstyret inte alls var en lampa, som jag hade trott, utan en liten reflex eller möjligtvis en lampa utan batteri. Varvid jag utsatte mig för fara i mörkret. Min fråga är nu: vad tänker ni på Cykelringen göra för att inte någon av era ungdomars slarv kan innebära att en unge ramlar av en cykelstol som ni monterat? Och IF? Vad har ni egentligen för deal med Cykelringen? Borde inte jag som konsument få välja den cykelförsäljare som jag vid köptillfället har störst förtroende för? Tacksam för svar från er båda /Jenny Morelli Andra bloggar om: cykelringen, if, konsument, cykel, barnstol

Mitt absolut mest lästa blogginlägg

Andra bloggar om: leila K, fuck you very much, jenny morelli

Pre Puberty Art och ut och invända hus

Var på Moderna Museet och såg McCarthy-utställningen i går. Ett tema är helt klart övergrepp och rent konkret: att tvinga barn att äta mot deras vilja och det är JÄTTHEMSKT. Det är de enda videorna jag inte klarar av att se. En tratt i en gummiboll som det trycks mat igenom och en arg mansröst som tvingar på. En jävla gummidocksgubbe som trycker i en gummidockpojke mat med en gummidockmamma med ljusa flätor som sitter bredvid och tittar på (gjord med själsfränden Mike Kelly för övrigt) Men jag känner inte så starkt för hans andra anti-disney, pinoccio-våldspolitiska saker. Jag upplever dem som alltför opersonliga och ”generella”. Men barnet som tvångsmatas tar tag i mig. Och någon slags ond fadersgestalt som spökar. Vad hade det blivit för slags konst utan den där onda gubben? kunde jag inte låta bli att tänka när jag gick där bland allt oväsen. Är han påhittad? Och så finns det inget sexigt med i konsten allt juckande och alla nakna kroppar till trots. Mc Carthy är som många andra storheter en vad jag kallar ”pre-puberty” konstnär. En sådan som alltid är tio år. Innan könet. Fantomen, streckgubbar och en fascination för köttet och erotiken och porren och järnvägar och maskiner och kroppar och sköten osv men som ändå står för något helt osexigt själv. Är det inte där i den åldern som vi är som friast för övrigt? Nu måste jag fundera på vilka konstnärer som är "sexiga" förresten...osexiga kan jag rabbla upp ett helt gäng. Där fanns en avskalad metallskulptur i form av ett stort avlångt ihåligt H som låg på golvet. Man kunde böja sig ned och kika in genom benen på H:t om ni förstår vad jag menar. Skulpturen hette ”Dead”eller ”Death”. Den lilla plutten: strecket mellan de två benen kan man ju inte se rakt igenom. Och det är det mystiska i oss som man aldrig kan förstå. Det var fint. Sedan i källaren var det en annan utställning och där fick jag syn på bilden jag sett en gång för länge sedan som jag skrivit om och som känns som ett porträtt av mig. ”The house that harbours the whole world except itself” av islänningen Hreinn Fridfinnson. Huset är vrängt ut och in med tapeterna på utsidan. Bad om tillstånd för att plåta så bilderna är inte tagna i smyg så att ni vet. Andra bloggar om: paul mccarthy, konst, våld, sex, moderna muséet

Finstämd nekrofili

1987 såg jag Love is a dog from hell av Dominique Deruddere. Den bygger på Bukowskis bok med samma namn. Jag mindes den plötsligt nu när vår svenska nekrofil passerar genom medierna att det var en väldigt rörande scen i filmen när en av alkisarna har sex med en död kvinna. Man förstår verkligen varför han har det. Vore roligt att se om den faktiskt.

Duktigt=dåligt?

"Agneta Pleijel har ibland anklagats för duktighet - något som bara verkar drabba begåvade kvinnliga författare (Expressens Nina Lekander inledde till och med en recension med att hon var "rädd" för Pleijel) - ---" Ulrika Kärnborg i DN om Pleijels nya roman "Drottningens chirurg" som får...godkänt. Jag tyckte mycket om hennes bok Lord Nevermore. Jag minns fortfarande en strof om att kvinnan var ett landskap mannen gick igenom för att bli sig själv. Det har jag nog snott och använt någonstans om jag känner mig själv rätt. Andra bloggar om: agneta pleijel, litteratur

Fulla och bakfulla fyrtioåringar

I går var jag lite bakis efter fyrtioårsfesten i lördags. S hade gjort så fint o lagat libanesisk mat o chokladtårta o jag kände mig tjusig i en brunprickig klänning (från Bröderna Erikssons dammode som jag lånat av Mathimlen. Kul att träffa gamla vänner men jag lyckades prata med några okända stjärnor också. M o jag vinglade hem på våra cyklar framåt tre på natten. Ja, det uppstod ett lite handgemäng i slutet av kvällen och min man var inblandad. Han har temperament M och något fick honom slutligen att se rött. I det här fallet förstod jag honom precis. Och vi fyrtioåringar är inte så tråkiga och lugna som ni ungdomar kanske tror! Så i går mådde jag bra. För om jag dricker vin (eller helst sprit) kvällen innan och fått sova ut så känner jag mig känslomässigt begåvad, närvarande i nuet och njutningslysten. Jag gråter lättare, känner starkare, älskar mer. Allt går på något sett ”rakt in”. Jag blir helt enkelt bättre på att vara människa. När jag beskrev detta tillstånd för en kompis sa hon -Är du säker på att du är bakfull, du kanske fortfarande är full? Men om det skulle stämma - vad är jag då när jag är berusad? M intygar att jag vid ett par tillfällen uppträtt tämligen berusat, så det verkar inte som om själva fyllan kommer en dag försent. Så vad är det då med mig? Jag har faktiskt roat mig med att leta efter forskare som kan förklara detta. En universitetslektor i psykiatri i Göteborg och ledande inom alkoholforskning svarade: ”det kan jag dåligt, känner faktiskt inte till fenomenet” En annan forskare skrev att de inte ens i läroböcker har hört talas om detta. Men ett par av mailen med negativa besked hänvisade till Johan Franck på Beroendecentrum, Karolinska Institutet i Stockholm. Så här svarar Johan Franck. Eller spekulerar Johan Franck, är han är noga med att poängtera. När man dricker alkohol samspelar den med en rad signalsubstanser i hjärnan för att ge upplevelsen av ett rus. Men gradvis tömmer man hjärnan på signalsubstansen dopamin. Dopamin styr vårt välmående bland annat. När vi gör något vi behöver eller gör något bra belönar hjärnan oss med dopamin vilket gör oss lyckliga. Att de flesta människor upplever bakfyllan som något obehagligt är på grund av att deras ”kopp” med dopamin är tom och det ger dem då en känsla av ångest och olust . Att slagsmål och gråt inte heller är ovanliga sent på natten har med dopaminnivån att göra. Sedan tar det tid för kroppen att återställa balansen, homeostasen, som kroppen strävar efter. Men hos somliga individer går ett nödsystem igång när dopaminet sjunker. - Ta en gammal lat katt som inte fått mat på hela dagen som blir hyperaktiv. Dopaminkoppen svämmar nästan över, säger Johan Franck Nödsystemet ser alltså till att katten jagar runt efter käk. I mitt fall skulle det då kunna vara så att när min dopaminkopp är tom (på grund av alkoholintag) så går mitt nödsystem i gång och sprutar in dopamin i koppen. Euforin är ett faktum. Fast jag blir ju oerhört lugn…det talar faktiskt emot denna teori. I vanliga fall rusar jag runt som en gammal lat katt utan mat i magen. Men när jag är bakis ligger jag ju mest still. Johan Franck betonar dock att när det kommer till hur folk upplever rus och bakrus är det svårt att säga något precist. För att veta exakt måste man scanna hjärnan och det är dyrt. Allt handlar ju om hur man mår innan. Det KAN vara så att min dopamin nivå är så låg till vardags och att jag med hjälp av alkoholen kommer upp i ett normal läge. Att det jag känner som bakfull är vad ni andra känner varje dag. Då kan jag bara gratulera. Andra bloggar om: sprit, vin, bakfylla, dopamin, signalsubstanser, neurologi

AW på vinden 1982

Vi barn från Bahnhof Tingsvägen

Oj oj, nu står jag med händerna djupt i åttiotalsgömmorna. Det här fotot bör vara från 1980-81. Från vänster: P med min pappas motorcykeljacka, min pappas läsbrillor, min mormors pampuscher. Jag med mammas handskar och silverskor. A med brillor lånade av någons storasyster. Massa smink och hårspray förstås. Under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet stylades det och togs en hel serie (mode!)bilder med en liten Canon Dial, en svinbra halvformatskamera jag fått av pappa. I det här fallet är det nog pappa som ställt upp och plåtar. Eller Boris 15 år.

Mobilarerna- det var vi!

S har redan fyllt fyrtio men har fest nu på lördag. Kidsen ska sova på madrasser i mormors källare. Jag har grävt i mina fotolådor för att hitta lämpliga bilder att använda till gratulationskort. Den här är från 1984 eller 1985. Jag gick på fotoskola och bodde inackorderad i ett vitt rum med vit heltäckningsmatta hos en kompis mamma på Fridhemsplan och hade i hop det med JM, en fransk kille, en desertör som var FEM ÅR ÄLDRE. Jag anar att mina kompisar var djupt imponerade. Kanske, kanske inte. Jag gjorde slut med honom titt som tätt. En gång hade han mycket dramatiskt blodat ned min vita ytterdörr. Då fick han skäll minns jag. På den tiden hängde vi på ett ställe på Nybrogatan som hette "Stockholm Mobile". Det var ett konstgalleri. Carouschka Streijffert, Jonas Bohlin och Charlotte (numera Engelkes) var med och startade det. Hur gamla var de? Tjugofem? Vi tyckte de var gudar. Vi "ungdomar" (ja vi var väl typ 18) kallades "mobilarer" och gick runt på stan med strutar på huvudet och kläder i plats som Carouschka designat. Vore kul att se hur vi såg ut, jag minns bara att det var färgglatt. Jag minns också ett foto som föreställde det helt okända aidsviruset. Jag minns att det ryktades att Carouschkas toalett saknade dörr. Those were the days. Snygg tjej för övrigt, S. Peruken kom från min pappa. Jag hade ett helt lager med Lotta-peruker.

Mikrobloggen

Det går inte att komma i från. Det är något visst med bloggar med ETT enda tema. Konsekvent! Sköna bilder dessutom. Bilderna till höger föreställer julpynt, det vill säga mikrovågsugnar gjorda i marsipan, en med chokladöverdrag, en utan.

Kokain & Sprit

Sven Nylander tog kokain och ljög som en idiot och påstod att någon hade lagt knark i hans drink. Slutligen erkände han och nu får han sparken från uppdraget i ”Ren Idrott”. Till och med DN rusar åstad och tar paparazzibilder utanför villan i Limhamn på tisdagen. Nylander sitter plågad i bilen. "jag berättar mer sen" säger bildtexten. Men hycklar och ljuger Nylander egentligen mer än någon annan i vårt land? Att predika en sak och göra en annan som Nylander gjort är ju egentligen bara vardagsmat. Han gestaltar det dubbla i hela vårt lands alkohol- och narkotikapolitik. Titta på systembolagets tidning som både ska sälja och varna. Självklart kan man vara för att svenska idrottsutövande ungdomar bör skyddas från doping samtidigt som man själv drar en lina då och då. Själv har jag snart tonårsbarn: inför dessa kommer jag se ut som ett frågetecken när eventuella positiva erfarenheter av alkohol och narkotika kommer på dagordningen. Det är så hela vår kultur funkar. Ungdomar ska skyddas och vi ska hyckla. Så gjorde våra föräldrar och så gör vi. Och förresten vilka andra jobb än politiskt korrekta ”Ren idrotts” -uppdrag blir man egentligen erbjuden som före detta häcklöpare? Han får väl börja designa underkläder han med när han har repat sig. Andra bloggar om: sven nylander, doping, kokain, sprit, hyckleri

Jag minns den Smuggler jag aldrig fick

Skön prosa

Nu har hon photoshopat igen!

Alltså, jag brukar ju ofta kallas för Sveriges intellektuella Madonna (Om ni inte tror mig se här till exempel) och det är ju okej, även om jag skulle föredra att hon kallades "Usas ointellektuella svar på Morelli" men nu verkar det som hon spritt ut bilder på nätet av MIN kropp och satt SITT huvud på. Helt sjukt! Andra bloggar om: madonna, photoshop, jenny morelli wanna be

Ugglan och kissen de for till sjöss

Jenny Morelli sings Ugglan och kissen de for till sjöss i en båt som var grön som gräs. Tog med sina vantar och massor av slantar inlagda i majonäs... Ja, jag övar mig för i eftermiddag ska jag läsa in några dikter i en ljudstuga i Nacka

“On the Web, everyone will be famous to fifteen people.”

Läsvärd artikel i New Yorker om huruvida bloggare "hotar" den traditionella journalistiken eller ej. Svaret är enligt artikeln: förmodligen inte. Trots att tolv miljoner amerikaner bloggar. De flesta av oss är bara glada amatörer som visar våra alster i "salon de refusé". Men "riktiga" reportrar kommer nog ses mer och mer på internet tror skribenten Nicholas Lemann. Det stod faktiskt en riktigt bra definition av reporter i texten: "Reporting—meaning the tradition by which a member of a distinct occupational category gets to cross the usual bounds of geography and class, to go where important things are happening, to ask powerful people blunt and impertinent questions, and to report back, reliably and in plain language, to a general audience—is a distinctive, fairly recent invention. It probably started in the United States, in the mid-nineteenth century, long after the Founders wrote the First Amendment. It has spread—and it continues to spread—around the world. It is a powerful social tool, because it provides citizens with an independent source of information about the state and other holders of power." Visst kan vi själva ta på oss den rollen. Men frågan är som vanligt vem som ska betala. Våra åsikter och spridda tankar kostar inte lika mycket att producera som "riktig" journalistik. Men det finns ett intressant projekt startat av Jay Rosen på NYU som heter Pressthink . Där kan man betala journalister för att skriva om ämnen som man anser att de gängse nyhetsmedierna har glömt bort eller inte fokuserar på. Intressant är det att tänka att journalistiken i dess nuvarande form är så ung. De tryckta pamfletter som började dyka upp i 1700-talets England och som skrevs av bland andra Daniel Defoe var subjektivt hållna och deras populariet byggde (precis som bloggen) på interaktivitet. Andra bloggar om: bloggosfären, journalistik, new yorker, reportrar, bloggar, media

"Det finns kvinnor som kastar sig för Guds fötter först när djävulen inte längre vill ha dem."

Henry Miller Kul citat&ordspåkssajt jag fann när jag letade efter ett Nietzschecitat som jag verkligen, verkligen behövde just nu. Klicka på Henry Miller.

I botten av dig fanns visst ingen botten

"Till sist når man så djupt att det där med "identiteten"- kulturell, nationell, social, sexuell, professionell - förlorar sin mening. Ens identitet är alltid falsk, något man tillskrivs. En person sedd inifrån saknar identitet, är egentligen inte ens en person, utan ett formlöst intet som rymmer allt." Stefan Jonsson, DN 5 augusti om Nathalie Sarrautes "Planetariet" Det där håller jag helt med om! Jag kan inte skriva romaner av just detta skäl. Jag vet inte hur man beskriver människor. Inte ens mig själv. Jag vet fortfarande inte vad "jag" är. Och det är okej. Ett formlöst intet- exakt så! Den boken måste jag läsa.

Mamma, jag, syrran

Foto: Olle 3

Om frukt

Det finns frukt och det finns frukt. Det finns klimakteriska frukter och det finns oklimakteriska frukter. Oklimakteriska frukter kan indelas i två kategorier: frukter som aldrig mognar efter skörd och frukter som endast mognar efter skörd. till den senare kategorin hör bara avokadon Bland de klimakteriska frukterna kan vi urskilja tre väsensskilda kategorier: frukter som mognar efter skörd men som inte tilltar i sötma, frukter som tilltar i sötma, också bananen. Som mognar på alla tänkbara sätt och alltså intar samma särställning som avokadon gör i den första gruppen. Förövrigt är hallonet -och nu pratar vi struktur- inte något annat än ett ut och invänt fikon

Gifta 365 dagar

För ett år sedan stod vi darrande i Allahelgonakyrkan och välsignades av prästen Olle, vår familj och våra vänner. Äktenskap? Vi kallar det "den goda viljan". I bland morrande och sammanbitet men i dag? Med lätthet. I glädje. Champagne från svärfar. Blommig Benetton- klänning från M.

Kleta Geni

Pughs ” Ja, Dä Ä Dä” kom 1969. Mina storasyskon hade den förstås. Jag satt hemma med enorma vita hörlurar vid stereon på vinden och lyssnade om och om på skivan och jag kan fortfarande nästan alla texter utantill. Jag har ett ställe på en gata, långt från rio de la plata där vi kan sjunga vi kan prata och ta det lugnt. Där har jag blommor o choklad marmelad lite vin kanske gin så vi kommer i stöten o kan knäcka nöten långt bort från en värld av förfalskad flärd Ja jag tar dit dom som e elit dom som är som du vad säger du tjejen? Gillar du ej en Som inte vill ha cadillac o slips? När vi nu i sommar åkt en massa bil har vi spelat Jojje Wadenius ”Goda’ Goda’" platta (också från 1969 med texter av Barbro Lindgren) så inser jag hur stort inflytande Jojje hade på ” Ja, Dä Ä Dä” och undrar varför Pughs o Jojjes samarbete sprack och varför det mest var Pugh som fick cred för skivan. (Han lyckades ju aldrig överträffa den.) Barbro Lindgren är ju för övrigt också ett geni men på "Goda´Goda´" plattan i vår bil är det bara Jojjes namn på framsidan. Varför det? Det verkar som vi bara klarar av att förknippa genialitet med ett manligt subjekt. Jag tror det är en vanföreställning, nästan en falsk 1900-tals religion. Vi kletar geni på enskilda gestalter. Genialitet är något som kan uppstå mellan två eller flera subjekt. Gregg Toland möter Orson Welles. Klaus Kinski möter Werner Herzog. Anna och Fyodor... Andra bloggar om: pugh, jojje wadenius, ja dä ä dä, barbro lindgren, musik

Om kvinnans livslängd och livsuppgift II

Ja, ja. Jag vet vad somliga av er säger. Man lever för kärleken, ja. Och för barnen. Barnen som eventuellt kan bli ledsna när mödrar dör. Men till er vill jag säga: Ni själva har inget att förlora på att slippa de mångåriga umbärandena det innebär att vara mor. Det gäller bara att ha ett rejält nätverk som kan ta över när man försvinner och att inte knyta de små till sig för hårt. Det räcker med att vara lite lagom opersonligt trevlig så där ni vet. Men en del tänkare menar att de uttjänta föderskornas egentliga funktion är att upplysa de yngre om vad som gäller. Detta för att mänskligheten därigenom ska bli lite klokare som kollektiv och därigenom kunna föröka sig ännu bättre. Men kvinnan sviker oss oftast där. Istället för att berätta historier så konsumerar hon historier. Hur ofta sitter hon inte till bänks med sina jämnåriga och gapskrattar åt unga hannars verklighetsbeskrivningar? Hur ofta ligger hon inte och suger i sig ungdomarnas världsbilder, genom romaner och populärmusik och annat? Men nu kommer det bli ändring. Biologin och Kulturen, som på varsitt håll känt till problemet länge, har lierat sig ovanför våra huvuden. Och de har slagit fast att endast honor som klarar av att berätta korta kärnfulla historier får leva länge. Resten kommer naturen ta hand om vid klimakteriet. Andra bloggar om: humor, barn, kärlek, historier, biologi, kultur, klimakteriet,

Om kvinnans livslängd och livsuppgift

Varför envisas kvinnan med att leva efter det att hon är klar med sitt barnafödande och sin omsorg om de allra minsta? Biologerna undrar verkligen. De andra däggdjurshonorna klamrar sig inte fast vid livet på det sättet, år efter år. Jo, en del kvinnokroppar försöker ju dö förstås. Men då kommer vetenskapen och hindrar dem. Vetenskapen tvingar kvinnorna att klämma på sina bröst i duscharna, för att sedan med kniv och medicin stoppa naturens gång. to be continued... Andra bloggar om: kvinnor, bikini, bröst, liv, livets mening, poesi, dikter,

Swedish bombshells & De andra

I bilen från Fårö häromdagen pratade jag om mitt favoritämne; marknadsföring av poesi, med J&E. Och frågan var denna gång: "Hur får man aktiekillarna på Wall Street att vilja köpa och läsa dikter?" J&E ansåg att det var en riktigt dead end street men jag försöker i alla fall: 1. Översätt eller skriv på engelska! 2. Sätt en snygg blondin med eller utan en väldigt urringad tröjan på framsidan. 3. Bokomslaget får inte på något sätt antyda att boken handlar om något annat än sexy swedish girls. 4.Tatuera (eller nåja, skriv) dikter på kropparna på de glatt poserande nakna eller halvnakna kvinnorna. 5. Victoria Silverstedt! vad sägs om att höja din kulturella status? Work with me. När Wall Street killarnas barn dör och de saknar språk för sina känslor- vad händer då? Då kan de hyra in elegiska svenska barder som ger ord åt deras sorg. (Fast det visade sig att det redan finns sådana speech writers förstås) Det är inte de människorna som gillar att läsa och tänka och känna för mycket som styr världen påminde E mig om. Det är de andra. Kanske att de andra hittar hit nu genom mitt taggande. Jag får ladda för deras ankomst. Andra bloggar om: swedish bombshells, victoria silverstedt, swedish girls, swedish poetry, wall street, poetry, poesi, sex, marknadsföring

Kullad av Mathimlen

1) One book that changed your life?“Bevingade Ord” by Pelle Holm 2) One book you have read more than once?“The Idiot” by Dostojevsky 3) One book you would want on a desert island?“Karamazowbrothers” by Dostojevsky 4) One book that made you laugh?“Expedition L” by Erlend Loe 5) One book that made you cry?“Kejaren av Portugallien” by Selma Lagerlöf 6) One book you wish had been written?“Fyodor, me, King” an Odyssean tale that starts in 19th century St Petersburg, makes a stopover in Täby, Sweden in the 1980ths and ends up in Las Vegas 2030 on a Xmas party where Stephen Kings grandson gets drunk. 7) One book you wish had never had been written?Many 8) One book you are currently reading?“De tretton klockorna” (“the 13 clocks”) by James Thurber 9) One book you have been meaning to read?“Blink” by Malcolm Gladwell 10) Now tag five people – Alltså, jag kullar några killar…Min man, Magnus, Akut Insikt, Killen på Odenplan och Lyxunge

Räntans själ

Tillbaka igen från en finfin vecka på norra gotland. Varje gång jag är där vill jag bo där. Gotland är så greppbart. Jag vill ha ett eget hus och jobba med vad som helst. Jag tycker om människorna jag träffar, jag tycker om rutnätet av vägar, jag tycker om alla caféer och loppisar och all den ödslighet man kan känna på hedarna och havets närhet. Gotland är som Marthas Vineyard utanför Cape Cod tyckte E&J. (Det är så roligt att se sitt eget land med en främlings blick. Redan björkarna vid E4n vid Arlanda imponerade på jenkarna) Varje dag åt vi gott bröd från H&Es nyöppnade stenugnsbageri i Gerungs, Rute och vi åt middag en kväll på Mejeriet i Stenkyrka som hade bättre mat denna sommar jämfört med för två år sedan. Vi badade i kalkstensbrottet strax väster om Fårösund och två gånger i Ekeviken på Fårö. Vi var i Kyllaj, Furillen, Ireviken och Klinthamn där K &K bor. Amerikanarna är nu i Kalmar o Göteborg men kommer igen till helgen (vi ska bland annat dricka kaffe med min mamma o pappa i mitt föräldrarhem! Jag ser framemot att E ska få se VARIFRÅN jag VERKLIGEN kommer) Jag har förhört J om pengar och sådant. Han jobbar som skattejurist i NY. Jag ställde ungefär lika naiva frågor om ekonomins lagar som jag ställde till Lars Calmfors när det begav sig. Rivalerna till pengar heter enligt J framförallt vänskap, kärlek och byteshandel. Men jag har mycket kvar att lära om Räntans Själ eller snarare om vilken typ av samhälle som möjliggjorde idén om räntan. ”jag GER dig inte min säd ifall jag har mer än vad jag behöver, för du är inte min bror. Däremot får du LÅNA lite säd om jag sedan får tillbaka det du lånat plus lite till när du skördat” På sätt och vis möjliggör räntan en social rörlighet i ett samhälle som inte enbart består av släktingar. Den som är rik på säd tillåter ju den främling som inte har, att låna säd och eventuellt själv också bli rik (eller gå under). Intressant vore det att lära sig hur det ekonomiska systemet hänger i hop med religionen. Augustinus var emot ränta och kristendomens förhållningssätt till räntan går att läsa mer om här. Hur gör man då i muslimska stater där ränta är helt förbjudet? Jo, man går runt förbudet och kallar den något annat enligt J.