Plymouth Massachusetts 1992
En äldre dam i blå sammetsklänning skymtar uppe på scen. Damen sitter i en fåtölj i ett sekelskiftsrum. (Det verkar vara en av dessa borgerliga dramer som jag avskyr så hett. Ska jag gå? Nej, jag sitter kvar lite till.) Nu öppnas dörren till vänster. En ung kvinna i brun sammetsklänning träder in. Den gamla sitter och läser så hon hör ingenting. Det måste vara dottern, det där alltså. Dottern stannar vid dörren, tittar på sin mor en stund, forskande.
Sedan öppnar hon dörren igen och smäller igen den så att den gamla lystrar till och vänder sig emot henne.
DEN GAMLA
Jaså, är det du, vad bra att du kom, jag måste byta igen. Jag vet inte vad det är med medicinen som gör att det rinner ur mig så här.
Den unga går fram till den gamla och hjälper henne upp ur stolen, den gamla håller sig fast i stolskarmen medan den unga drar ned hennes blöjor under kjolen, slänger dem i en sopsäck och hämtar ett par nya.
Jag känner vämjelse och förbittran. "Vad är det här för jävla pjäs! Jag tänker inte sitta kvar. Jag blir tvungen att smita förbi alla som sitter bredvid mig, men ut måste jag."
Svärdottern slutar skriva och går ut i köket för att sätta på kaffe.
Det är kolsvart ute och grodorna brölar i träsket.
Hon går in till sin dagbok igen.
Kvinnorna sitter
i färglada kläder
och välvårdade hår
och de talar om:
vad de inte får äta
och vad de får äta.
Sodium är inte bra.
Man ska dricka fettfri mjölk
och det finns ett matsystem
som kostar 80 dollar i veckan
Det heter Nutra System.
Lean Cuisine är inte bra.
Bananer är inte bra.
Men "I can't believe it's not butter"
är jättebra.
Equal är inte bra.
Sweet & Low är bra.
Rökning är aja-baja, då dör man i
förtid och kommer till himlen och i
klimakteriet snabbare.
Att röra sig är viktigt fast det är svårt
när man är gammal och
hörde ni om hon som gick ned
40 kilo för att hennes man
klagade på hennes vikt.
Och sedan stack han med
en annan kvinna som var ännu tjockare.
Och hon som hade blivit smal satt kvar
ensam hemma och var ledsen.
Figure men out!
Att fynda är viktigt,
Att hitta handväskor för en dollar, är viktigt.
Att bestämma vad vi ska äta i morgon, är viktigt.
Att hela tiden tänka på sin vikt, är viktigt.
Att hålla snyggt i köket, är viktigt.
Att hålla döden borta, är viktigt.
Att hålla förlusten borta, är viktigt.
Att oroa sig för småsaker, är viktigt.
Att inte låta kvinnor bestiga stegar, är viktigt.
Männen är tysta för de är i minoritet.
Det är bara två kvar, de andra dog.
Av cancer i prostatan och lungorna,
av hjärtattacker och spruckna levrar.
Den ena säger inte ett knyst,
han är snart nittio och samlar på skrot.
(Förfasan!)
Den andra karln byter i alla fall
ut stuprännorna och dricker öl.
Ett litet barn sover i gungan.
Skyarna är gråa.
Den förlorade sonen ringer från Californien.
Den strävsamma sonen ringer från sitt kontor.
Den misslyckade dottern ringer och är full.
Det unga barnbarnet ringer och ber om pengar.
Den underliga svärdottern sitter inne och skriver
på ett dött språk som ingen pratar längre.
Plymouth Massachusetts 1992
Denna morgon äter vi scones, kollar på morgonbollibompa, tjafsar om vem som ska använda datorn när, plåtar ett ryskt spelkort att lägga på bloggen och tänker på en tant som figurerade i ett reportage i somras. Hon bodde som flykting i en container någonstans i Östeuropa. För att göra fint satte hon en blomma i en tom kaffeburk vid containerknuten. Den där kaffeburken med en liten oansenlig blomma invid en containerknut i Östeuropa- jag kan inte släppa det. Att försöka göra lite fint med de medel vi har. Det är så värdigt. Så mänskligt.
